Hur är det möjligt?

Hur är det möjligt?

Idag fyller min äldste son 19 år! Hur är det möjligt när jag känner mej som 25? Eller kanske 30… men inte en dag äldre än 31! 19 år! Fattar ni???

Den lyckligaste dagen i mitt liv, dagen då jag blev mamma för första gången. Jag som inte trodde att jag kunde… jag hade haft ett missfall innan och andra i släkten har inte ens lyckats bli gravida. Så jag visste inte om jag kunde bli biologisk mamma eller inte. Men vi hade redan bestämt att gick det inte så skulle vi adoptera, på nåt sätt skulle jag få min unge  🙂

Men han kom alltså på naturlig väg och föddes den 22 augusti 1993. En liten skit; 48 cm lång, 3200 gr tung med en gyllene lock i panna. Han såg ut som seriefiguren Acke ungefär  🙂

Mycket har hänt sedan dess… mängder med läkarbesök, diagnoser, skoltrassel, mobbing och misshandel men också rolig saker som skyttet, jobbet på Mc Donalds, alla våra resor och fina betyg med en bra utbildning i ryggen.

Tillsammans har vi gått igenom och klarat väldigt mycket. Vi är ett bra team! Vi kan prata om allt och litar på varandra. Min äldste son är en riktigt tjurskalle när han lägger den sidan till och då måste man ta i lite för att han ska fatta vad man menar. Man lär sej knepen med tiden kan man väl säga…

Hela sommaren har han sagt att han önskar sej en ny mobil och får han ingen i present så skulle han köpa en. Så Martin kollade runt och idag fick han en ny Samsung Galaxy W eller nåt sånt. Hela släkten har gått ihop om den. Så nu är han nöjd och glad. Junior har ledigt hela dagen, så jag antar att de kommer att pilla med telefonen och ladda ner appar och sånt. Sånt där som jag inte är särskilt intresserad av…

Senior fick önska vilken mat han ville till lunch och valde mammas fiskgratäng! Han är inte riktigt som alla andra den där sonen. Junior bara himlade med ögonen och tyckte han var superkorkad. När man kan välja pizza, hamburgare, sushi eller grekiskt… ja, då väljer han fiskgratäng. Helt ok för mej!

Martin är i skolan, sista dagen den här veckan. Så här hemma ska vi hjälpas åt att städa lite, fixa ute och gå med hunden. Junior har lovat att fixa kladdkaka till de få som kommer hit, det blir nog bara mina föräldrar och barnens pappa. Alla andra ”närmst sörjande” befinner sej på annan ort. Men jag tror att Senior blir nöjd med sin dag, det brukar han bli.

Tänk att min lilla unge bara är tonåring ett år till! Tiden går otroligt fort – man måste ta vara på den!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *