Nu är det en vecka sedan min svåger dog ( jag hade fel på hans ålder, han var faktiskt bara 50 och skulle fylla 51 i sommar). En vecka med många känslor och tankar och flera gånger har jag inte alls känt igen mej själv. När jag pratade med Junior om detta, så sa han att han känt precis samma sak. Vi har tagit detta mycket hårdare än vi någonsin kunnat ana.

Jag var förstås väldigt ledsen första dagen och i chock. Det här var ju något helt oväntat. Sen blev jag förbannad! Det som stör mej mest är allt som min svåger missar. Han som älskade bilar, gärna stora bilar, kommer aldrig att övningsköra med sina barn eller åka med dem när de fått sina körkort. Han kommer inte få uppleva deras 18-årsdag, student eller hjälpa dem att flytta hemifrån. Allt det där som jag själv sett fram emot och precis gått igenom. De där dagarna då man är så stolt att man nästan spricker!

Allt detta missar han och det ska min svägerska nu gå igenom ensam. Å varje gång något sker kommer hon att tänka ”nu skulle B varit här”. Barnen kommer aldrig mer att kunna fråga sin pappa till råds eller ha honom som stöd i motgång eller se honom fira deras framgång. Å detta är så fruktansvärt orättvist och så otroligt jobbigt att tänka på.

En vecka som varit precis som vanligt för de flesta andra, men en vecka i sorg för oss runt omkring och särskilt för den närmaste familjen. Vi har ingen aning om när begravningen blir eftersom det ska göras en massa extra då han dog i hemmet och väntetiden i kyrkorna är långa just nu. Självklart ska vi gå på begravningen, även om det var länge sedan jag skilde mej från barnens pappa. Även Martin kommer att följa med, det känns självklart. Vi har ju ändå känt varandra i 30 år, det är barnens farbror, vi träffas ju fortfarande och det finns ingen osämja.

Men det kommer att bli en av de värsta och jobbigaste begravningar jag varit på (jag har varit på alldeles för många), så är det bara. Alla vi som umgicks i tonåren kommer att ses igen och vi är måååånga! När jag var 14-15 år var vi ute och dansade varje lördag och vi kunde vara uppåt 20-25 pers som åkte iväg tillsammans. Jag är ganska säker på att väldigt många av dem kommer. Jag känner redan nu hur hjärtat drar ihop sej och magen gör ont bara av tanken. Jag går inte dit för vännerna eller svågerns skull, jag går dit för att visa hans familj att jag bryr mej och finns här. Men fy så jobbigt det blir. Jag hoppas verkligen att det blir en torsdag eller fredag, så jag slipper att jobba efteråt…

Förra torsdagen var det vitt på marken om jag inte minns fel. Idag skiner solen och det är torrt på vägarna igen. Jag ska ta med hunden ut på promenad och rensa hjärnan lite, innan det är dax att åka till stan och gå på en trevlig lunch tillsammans med några vänner. Livet skiftar mellan glatt och sorgligt, tur att det glada överväger…