Många säger att folk skiljer sej för lättvindigt och att det är för enkelt at skilja sej. Det tycker inte jag! Däremot verkar det som att det mest är oskilda människor som uttalar sej så. Sen är det några som förespråkar obligatorisk familjeterapi innan skillsmässa och den tanken tilltalar mej och är god – MEN tänk om en av parterna vägrar att gå med till terapin… ska man inte få skilja sej då?

Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att skilja sej och jag har sett många nära vänner som haft väldigt svårt att ta det beslutet trots att deras äktenskap/förhållande varit bedrövligt av olika anledningar. För mej tog det flera år av ångest att bara klara av att ta upp frågan med min dåvarande make. En annan kompis har fundera i nästan 10 år!!! Lättvindigt? Nej, inte det minsta! Mitt äktenskap var kanske inte katastrofdåligt, men ett förhållande ska bygga på kärlek och inte enbart på vänskap som vårt gjorde. Dessutom ville jag att mina barn ska få se hur ett kärleksfullt förhållande är och att man lever med den man älskar – inte med sin kompis.

Jag insåg till slut att jag (och även min dåvarande man) hade rätt att vara lycklig och få chansen till kärlek igen och för att få det var vi tvugna att skilja oss. Det var definitivt inget lätt beslut! Efter 14 år tillsammans skulle allt jag trott på raseras, jag är inte ”typen” som skiljer sej, trodde jag… Å hur skulle det blir för barnen? Alldeles utmärkt visade det sej. Barnen tog det nog bättre än vad vi själva gjorde. Vi berättade tillsammans för dem att när man är vuxen så lever man ihop för att man älskar varandra och att vi numera bara var kompisar men gärna ville få chansen till kärlek och därför var vi tvugna att bo på var sitt håll. Vi bråkade inte och trasslade inte med barnen – allt var överrenskommet och gick smidigt. Att det blev strul senare var av en helt annan orsak.

Så här drygt 9 år senare kan jag bara säga att vi gjorde allt på bästa möjliga sätt. Barnen vet att ett förhållande kräver både kärlek och respekt och att vänskap är något helt annat. Klart de ville att mamma och pappa skulle bo tillsammans, men de var helt ok med att ha oss på olika håll också när de förstod varför vi delade på oss. Men att säga att det var enkelt är att förringa alla våra känslor. Vi gick i familjeterapi och tom teraputerna rådde oss till skilsmässa… de tyckte att vi var färdig med vårt förhållande och redan klivit ur det och hittat ett förhållningssätt till varandra.

En räddning för många tror jag däremot kan vara kostnadsfri rådgivning. Så att man kan ta hjälp INNAN det kraschar. Föräldrakurser tror jag också behövs i större utsträckning. Vissa skaffar barn som sista utväg för att rädda ett förhållande, men inser inte att de flesta skilsmässor sker när barnen är under 4 år. Det är jobbigt med barn! Kanske behöver man få höra från andra föräldrar att även de har problem och höra hur andra famljer löser sina konflikter. Jag tror helt enkelt att folk behöver PRATA mer med sin omgivning och inte vara så förbaskat rädda för att erkänna att allt inte är toppen! Att det är ett hårt arbete att jobba på en relation och att barn är jobbiga och att man faktiskt mår skit en del dagar.

Livet är inte spikrakt, det är en enda lång slalombacke med en del gupp och hinder på vägen…

.