Vi är många som hört talas om Vildmarksvägen och många som även åkt den 50 mil långa sträckan. Nu har vi också gjort det!

Förra sommaren verkade det som att var och varannan drog iväg till Norrland och åkte Vildmarksvägen från Vilhemina i Västerbotten till Strömsund i Jämtland och sedan tillbaka till Vilhelmina via Hoting och Dorotea. Om inte annat så hörde man på nyheterna om den ökade turismen och problemen som detta förde med sej. Vi ville se vad det var som lockade, men väntade till augusti för att slippa det värsta kaoset.

Projektet Vildmarksvägen över Stekenjokk och namnet ”Sveriges vackraste väg” skapades på 80-talet för att marknadsföra djur, natur, vattenfall, kulturplatser, vandring och de lokala aktiviteterna. Men vägen byggdes redan 1969 och går alltså genom Vilhelmina, Strömsund och Dorotea. Delen över Stekenjokk är bara öppen 6 juni till 15 oktober, den orangea delen av vägen på kartan längre ner. Under vintern täcks just den delen av snö, men resten kan man uppleva hela året. Som en bekant sa -”Tänk att få sitta i den första plogbilen för året!” På bilder har jag sett snövallar som är 5-6 meter höga, i ett i övrigt helt vitt landskap, så himla häftigt!

När vi kom till Vilhelmina var det dock ingen snö, däremot regn och dis. Ett rätt tråkigt väder, särskilt om man ska fota. Dessutom är det rätt många vägbyggen, ett som är 2-3 mil långt precis vid Vilhelmina. Men har vi sagt att vi ska åka, så är det klart att vi ska göra det också!

Första biten var som sagt ett långt vägbygge, vi kom på eftermiddagen och var lite trötta efter helgen. Så vi nöjde oss med att bara åka en liten bit och stannade sedan på en större parkering vid Kultsjöån. Här forsade vattnet fram och dånade rejält, precis vid bilen hade vi ett litet vattenfall. På morgnen åkte vi vidare och bara några kilometer bort ligger Trappstegsfallet, hade vi vetat det hade vi såklart stått där istället – för det var sååå fint!

Vädret var fortfarande inte på topp, men från början regnade det iaf inte. Vi passerade Klimpfjäll och körde mot Fatmomakke. En sk kyrkstad där samerna förr samlades och fortfarande samlas vid högtider. De äldsta byggnaderna här är från slutet av 1700-talet, men det finns spår från ännu äldre byggnader. Här finns kåtor, stugor, bodar och en liten kyrka, å nog syns det att vissa av kåtorna är väldigt gamla.

Här finns ingen el och det är ljuvligt tyst. Mobilen funkar såklart inte heller, så i den lilla kiosken vid parkeringen ombes man att helt betala kontant. Jag som gillar kontanter jublar såklart och köpte ett par jättefina handledsvärmare. Under hela resan har jag dessutom letat efter hjortron och det hittade jag här!

Resan gick vidare till Stekenjokk som är Vildmarksvägens högsta punkt och det var väl också här som gruvan låg om jag förstått saken rätt. Vi parkerade, gick ut och tog våra bilder. Sen började det blåsa storm och ösregna. Här är rätt många renar som går lite överallt, de kurade ihop sej i regnet. Här finns ju ingenstans att ta skydd, det är en bit ovanför trädgränsen och alldeles kalt. Kalfjället lixom 🙂

Vi körde vidare i regnet och i Gäddede sprack det upp och där bestämde vi oss för att tillbringa natten. Vi hittade en lite större rastplats lite inne i skogen, men alldeles nära vattnet. Jättefint!

Nu hade vi nästan kört hela Vildmarksvägen, pga vädret blev det inte så många stopp. Men ett lite större och spännande stopp väntade i Strömsund. Alla som kan sin Dunderklump vet ju att han är från Jämtland, vi försöket faktiskt hitta vattenfallet som är med i filmen, men hittade inte rätt tyvärr. Vi gick och gick, i leran… det hade ju regnat rätt mycket… men hittade bara fram till det lilla fallet i Jormvattnet – inte det stora där Stjärnöga står och sjunger i filmen. Men nu skulle vi istället besöka Beppe Wolgers museum!

Vi parkerade och möttes direkt att Jätte Jorm som stod fint och välkomnande i entrén av parken. Väl framme vid museet var det stängt… vi frågade runt och då sa man att det var stängt pga sjukdom. Jaha… ingen skylt eller information, man hade väl kunnat sätta upp en lapp iaf? Men vi fick iaf komma in, ytterligare en gång blev vi betrodda med en nyckel 🙂

Vilket fint museum och vilken härlig nostalgitripp! Här fanns bilder, brev, böcker, filmer, ljudupptagningar och en massa annat från Beppe Wolgers otroligt intressanta och innehållsrika liv. Självklart fanns ett rum från filmen Dunderklumpen och dockorna från Beppes Godnattstund. Här gick vi länge och bara myste. Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Beppes museum i Strömsund.

Å sen var ”äventyret Vildmarksvägen” slut. 50 mil på 2-3 dagar. Vi såg kanske inte så mycket, men det var ju pga vädret. Men vi såg att där finns mycket mer att se, så vi kommer tillbaka till utvalda delar en annan gång. Vi har ett gäng vattenfall att undersöka närmare, här finns måååånga! Och det blir nog härliga Norrsken här, men då ska man allt ha lite tur också.

Vi har fått ett hum om vägen, naturen och förstår fascinationen att komma hit. Och som sagt; tänk att få sitta i den där första plogbilen som öppnar vägen. Så häftigt! Så jo, det är värt att åka Vildmarksvägen, iaf om man gillar naturen, tystnaden, vattenfall och renar 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube