Är du din bästa vän?

Är du din bästa vän?

Jag har alltid haft ett ganska bra självförtroende, men dålig självkänsla. Jag har alltid varit hyfsat ”lyckad” men inte tillräckligt bra som människa och absolut inte lycklig – om ni fattar hur jag menar.

Det där med självförtroende och självkänsla är ju två olika saker och lite svårt att förklara enkelt. Det man gör är en sak, den man är – är en helt annan sak.

Andra kunde klappa mej på axeln och säga ”Det där gjorde du bra”, då sög jag i mej och tog åt mej. Sa de att jag var bra, så fattade jag inte vad de menade. Skulle jag? Vaddå bra? Hur är man då? Inte jag väl…? Var jag min bästa vän? Knappast! Tvärtom faktiskt, jag var en av mina största mobbare. Och jag trodde på vartenda elakt ord jag sa till mej själv. Jag kunde analysera det folk sagt till mej i oändlighet, och kom alltid fram till samma sak: jag dög inte. Jag var inte tillräckligt bra.

Hösten -99 (tror jag det var) hade jag förmånen att få gå i terapi en tid. Oj, så bra det var! Jag kommer inte ihåg så mycket vad vi pratade om, men jag insåg där att jag verkligen vill vara en bra människa och ville kunna säga till mej att jag gillar mej precis som den jag är. Men hur i hela friden skulle det gå till? Jag ville ju inte ens vara vän med mej själv och kunde inte förstå varför andra skulle vilja vara det heller. Sorglig tanke, eller hur?

Så jag började med att se mej själv utifrån och frågade faktiskt också några som jag litade på vad de såg i mej. Jag mådde väldigt dåligt vid den här tiden och såg bara en överviktig, tråkig, ful, sur, ibland lite aggressiv och trött människa. Andra bekräftade en del av det jag själv såg, men var inte alls lika hårda som jag själv.

Jag fortsatte min studie av min person och frågade mej själv hur jag skulle vilja uppfattas och hur jag skulle ta mej dit. Så började jobbet. Å jag började faktiskt med vikten, det var lixom enklast eftersom det var en synlig del. Där började mina promenader som senare ledde till att jag skrev in mej på Viktväktarna. Var efter promenaderna blev allt längre, jag blev piggare, terapin fortskred och hekton försvann, så ökade energin och jag orkade tag i mej. Lite i taget.

Jag insåg att jag hade en slags skyddsmur runt mej som jag satt upp för att helt enkelt orka med alla bitar som det innebär att ha barn med sk särskilda behov. Alla slåss för sina barn, men vi som har barn med särskilda behov får slåss så otroligt mycket mer – åt alla håll. För att klara det och orka i längden var jag tvungen att sätta upp en fasad och den var inte alls trevlig. Jag var nog mer lik en taggig igelkott än en människa.

Sakta sakta tog jag ner den där muren och blev långsamt lite mjukare och lite trevligare. Det var ju faktiskt en helt annan ”jag” där under, som inte kommit ut på ganska länge. En person som jag faktiskt kunde tänka mej att vara lite kompis med… och iaf jobba lite mer på. Det tog lång tid, jag pratar år, med ganska hårt arbete, men efter hand kunde jag jag faktiskt säga att jag nog inte var så dum ändå. Jag var ju en helt ok människa, iaf inte sämre än någon annan. Självkänslan ökade bit för bit och idag är jag faktiskt ganska bra kompis med mej själv.

Man snackar om att älska sej själv, dit kommer jag aldrig att komma. MEN jag respekterar mej själv och det är i mina ögon ännu viktigare. För om jag inte respekterar mej själv, varför ska då andra göra det? Numera kan jag sätta gränser för min person och säga ifrån när jag känner mej orättvist behandlad, det hade jag aldrig ens drömt om i mitt ”tidigare” liv. Skydda andra däremot hade jag inget problem med. Jag hade bara antagit att andra hade rätt att behandla mej hur som helst. Så är de inte idag, INGEN sätter sej på mej!

Det är skitjobbigt att jobba med sej själv och göra förändringar, men det är så värt det. Idag trivs jag med mej själv och kan tycka att jag är en rätt bra person. Jag trivs i mitt eget sällskap och är hellre ensam än i en grupp med människor som inte tycker om mej. Det jobb jag påbörjade -99 pågår fortfarande och blir aldrig färdigt.

Idag behandlar jag mej själv oftast som jag skulle gjort med min bästa vän. Jag försöker att säga snälla saker och talar mej själv till rätta när jag är helt ute och cyklar, precis som jag skulle gjort med min bästa kompis. Fast ibland glömmer jag såklart bort mej, men då är Martin där och talar mej till rätta istället.

Självkänsla är så otroligt viktigt! Å något vi måste ge våra barn redan som små. Att säga att de är bra, inte bara gör något bra. Jag har försökt, men absolut inte lyckats alla gånger – trots att jag varit medveten om det och verkligen gjort vad jag kunnat. Vi alla måste bli snällare mot både oss själv och andra. Och vi måste bli vår egen bästa vän. För att vi är bra människor och värda det allra bästa.

Jag är där – är du?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

2 tankar på “Är du din bästa vän?

  1. Precis vad jag behöver höra idag, jag är i en svacka… Jag har länge försökt jobba med självkänslan, mer aktivt på senare tid än förr, men det tar mycket lång tid och ofta känns det som att det aldrig kommer att bli bra. När jag mår dåligt är det lätt att fastna i gamla tankemönster och jag kommer inte på de där ”bra” tankar som att prata snällt med sig själv och att man duger som man är. Man grubblar över hur andra ser på en och inbillar sig en massa dåliga saker.
    Tack för dina peppade ord!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *