Ok… jag försöker stödja kompisar med trassliga barn, hjälper en bekant att städa så hon slipper vräkning, skottar snö åt grannarna… det låter ju präktigt och bra på alla sätt.
 
Men varför gör jag det???
Min filosofi är ju att man ska vara schysst, hjälpsam och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Är jag schysst mot en person, så kommer det alltid tillbaka på nåt sätt. Kanske inte till mej presonligen, men till mina barn eller andra som jag tycker om. Filmen ”Pay it forward” beskriver bra vad jag menar. Har ni inte sett den, så gör det!
 
Men så fick jag frågan ”Om du själv var i knipa… vem/vilka skulle hjälpa dej då?” ”Vem skulle ställa upp på dej som du gör på andra?” Usch… Då blev det jobbigt… det enda svar jag har är: mina föräldrar… ingen annan har tid…