Att leda sina barn in i vuxenlivet är väl något man jobbar på från att de föds. Så har iaf jag resonerat… men det kanske jag är ensam om. Killarna har från början fått hjälpa till med sk ”vuxensysslor” sedan de lärde sej gå. När de var runt 3-4 fick de hjälpa till med tvätt, disk, matlagning och städning och från kanske 6-7 hade de haft egna sysslor som skulle göras här hemma. Då var jag ensam och behövde deras hjälp och det föll sej naturligt att vi gjorde grejerna tillsammans. Kanske inte så mycket med tanke på deras vuxna liv, utan för att jag tycker att man hjälps åt i ett hem.

Killarnas egna rum har jag struntat i. Vill de leva i sen sophög så är det deras val. Våra gemensamma utrymmen däremot har varit allas ansvar. Detta har väl en del bekanta tyckt varit lite konstigt, alla föräldrar verkar tjatat på städning i barnens rum… det har inte jag gjort och barnens kompisar har funderat väldigt mycket över detta. Särskilt när de sätt tvätthögarna växa, golven fyllas och jag inte har reagera. Det finns ju dörrar att stänga 🙂

Nu när Senior fyllt 18 är det en massa annat som ska läras in och då är jag glad att jag började tidigt med själva hushållsbiten. Nu är det planering och inventering av mediciner, att hämta INNAN de tar slut. Att ha koll på räkningar, att lönebeskeden är riktiga, att arbetskläderna är rena osv. Inte helt lätt när man har ADHD… och är man dessutom kär… ja, då funkar inte skallen alls  🙂

Jag skriver lappar, lägger fram och väntar på att se resultat. Ibland får jag påminna, å även om det går långsamt eller på ett annat sätt än jag tänkt/räknat med så blir ändå sakerna fixade på nåt sätt. Det går bättre och bättre.

För en tid sedan började vi prata om att betala hemma. Nu är skolan slut, han har jobb och det är dax att göra rätt för sej. Både för att visa honom att det kostar, vad som kostar och hur mycket saker och ting kostar. Schablonen säger att en ung vuxen kille ska betala 3500 kr om de bor hemma. Vi la fram summan för sonen som blev lite lätt hysterisk och undrade hur det kunde vara så dyrt. Så vi visade honom vår egen budget och kunde på sätt bevisa att han faktiskt kostade mer än så… men visst, han betalar ju sin egen telefon, sina mediciner, nöjen och kläder sedan en ganska lång tid tillbaka. Å eftersom han bara har en tjänst på 80% just nu så kom vi överens om 2500 kr och att han ska börja betala detta vid augustilönen. Så han hinner tjäna lite pengar och spara undan. Efter nyår höjs summan med 500 och i juni nästa år med 500 till.

Nu kan en del tycka att ”ja men inte ska han väl behöva betala för sej hemma redan…” Men varför inte? Han tjänar ju minst lika mycket som jag! Vad lär han sej av att leva gratis hemma hos oss? Inte ett smack! Betalar man för sej hemma så blir ju steget och chocken inte lika stor den dag man flyttar hemifrån och får en ännu högre kostnad. Jag hoppas att vi förberett honom tillräckligt och att hans vingar håller.

Hur har ni gjort ni som har utflugna barn?  Hur resonerar ni som fortfarande har små barn? Å hur tänker ni unga som läser detta?