Jag tänker på bränderna som härjar i Sverige och dem som måste lämna sina hem. Hur tänker man när det verkligen är allvar? Vad tar man med sej om man bara har ett par timmar på sej att packa ihop ett helt hem? Vad saknar man mest om man förlorat allt?

Jag är inte särskilt materialistisk och är inte särskilt fäst vid mina saker. Kanske beror det på att jag bott i ett land där man inte har något alls eller också är jag bara född sån. När vi hade första översvämningen i källaren förstördes över 50 fotoalbum. Då var jag lite ledsen och räddade det som gick att rädda. Idag kan jag se att det var bilder från när jag och barnen var små och min tid i Gambia som jag saknar mest. En del av bilderna från Gambia lyckades jag rädda, men många var förstörda. Det förstördes massor under den översvämningen, allt i källaren fick kastas – men det är bara bilderna jag saknar. Nu har jag scannat in mängder med gamla bilder som jag verkligen vill ha kvar och en del av barnens teckningar och lagt på en extern hårddisk – ett tips till er alla.

När jag bodde i Gambia var det flera familjer som förlorade hela sina hem i bränder. Då gick det ”rikslarm” bland alla vänner och bekanta att bidra med det man hade över; filtar, madrasser, kläder, och kokkärl. Äger man inte mer än kläderna man har på kroppen så är detta det mest nödvändiga i ett land som Gambia. Lite annorlunda mot hur vi tänker här – eller? Faktum är att jag känner en familj här i Sverige som också förlorade sitt hem i en brand och de valde att bygga upp ett helt nytt liv på en ny ort.

När Martin var 8 år flydde han från Polen och lämnade allt. Som 8-åring har man ju ändå lite leksaker och annat som man förmodligen inte vill göra sej av med. Han och föräldrarna fick lämna allt utom det som fick plats i deras bil. Det skulle se ut som de bara skulle på semester, så de kunde inte ens fylla bilen. Det skulle ta många år innan han kunde komma tillbaka till landet och då fanns förstås inte deras hem kvar. Allt var borta. Idag är han inte heller den som fäster sej vid saker och säger att det enda han saknade då var hans böcker och några mjukisdjur. Han har inga problem med att jag säljer av hela hemmet och gör mej av med det mesta. Jag trodde att det kanske skulle vara tvärtom…

Självklart beror inställningen till saker på vem man är. Vi pratade om vad vi skulle ta med oss om vi hade typ två timmar på oss att samla ihop det viktigaste och det slutade just i fotoalbumen, eventuella minnessaker, datorer, kameror och kanske sånt som det finns något värde i. Kläder, möbler, köksgrejer och sånt kan man ju köpa nytt. Till och med ett hus går ju att både bygga upp eller köpa ett nytt. Men bilder… nu finns de iofs på datorer, för min del både i bloggen och på instagram… men de gamla bilderna – dem vill jag ha med mej.

Börjar man fundera så är det inte särskilt mycket som faktiskt är viktigt. Att komma undan med livet i behåll är ändå det viktigaste av allt. Allt annat löser sej på nåt sätt, även om det är ett trauma och en jäkla massa krångel.