Att överleva ett världskrig

Att överleva ett världskrig

Igår firade vi min farmor, hon fyllde hela 94 år!

Tänk att vara så gammal att man kan berätta om ett världskrig, när man ringde någon gjorde man det genom telefonist, den första bilen kom, första flygplanet, mobiltelefoner och datorer… Min farmors generation är den generation då man haft de största uppfinningarna som man sedan utvecklat resten av grejerna ur.

När farmor fortfarande var klar i skallen kunde hon berätta om sin uppväxt, om sina olika arbeten, familjer hon arbetat hos, historiska händelser och en massa annat. Numera vet hon inte ens vilken dag det är… hon tyckte det var himla skoj att vi alla var samlade igår, men visste inte vem som var vem eller varför vi var där. Men det lustiga är att när vi frågade henne vad som hände när hon var 25 år så svarade hon direkt; ”Då föddes Gunnar!” Min pappa alltså, det hade hon minsann koll på  🙂

Livet känns ändå lite orättvist att vi snart ska begrava en ganska ung människa och här sitter min farmor 94 år gammal med så grav demens att hon ofta säger att hon bara väntar på sin tur… Men tanten är kärnfrisk! Iaf i kroppen, inte en enda medicin eller åkomma finns hon henne – om man inte frågar henne själv alltså, då har hon nämligen det mesta… Så det är bara knoppen som trasslat till sej tyvärr, annars hade det ju inte varit några problem alls. Men nu är det jobbigt, både för henne och oss runt omkring. Hon vänder på dygnet och kan ringa min pappa mitt i natten och fråga varför hon inte får någon middag osv.

Efter en förmiddag i solen klädde vi iaf upp oss lite och åkte hem till mina föräldrar för att fira henne. Även min faster var där och hennes två barn (mina kusiner) med partners och varsin liten flicka. Det är inte ofta vi träffas så, bara när någon fyller år numera – så det var skoj att samlas igen och kolla vad som hänt sedan sist. Min ena kusin har jag iofs ganska tät kontakt med, vi hörs genom FB och försöker att träffas så ofta vi kan. Om henne ska jag berätta en annan dag, hon är en kul människa  🙂

När man firar en så gammal människa som min 94-åriga farmor, så vet man aldrig om det är sista gången. Alltså försöker man alltid att ta lite bilder ifall att… rent krasst så vet man ju faktiskt inte om det är sista gången man ses överhuvudtaget. Här brevid har ni en av bilderna, inte sjutton syns det att hon är 94 år???

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *