Det är svårt att få tiden att räcka till för alla ensamstående föräldrar. Det är ett faktum. Med alla ”måsten” är det en hel del man inte kan välja bort även om man prioriterar hårt. I mitt fall handlar det om att barnen har en massa medicinska grejer som måste tas om hand i första hand. Det är läkarbesök, medicineringar, kontakter med skola mm. Sånt som man bara inte kan lägga åt sidan. 
 
Att vara ensam med detta är inte helt lätt, men det är ändå inte det värsta. Det värsta med att vara ensam förälder är att man inte har någon att dela framgångar med, varken barnens eller sina egna framgångar. När barnen skrivit bra på ett prov eller gjort något extra fint, då är man ensam stolt förälder när man egentligen skulle varit två… Eller som när min nominering till Riksdagen kom, då hade jag ingen vuxen att dela detta med. Visst, barnen fixade fest-middag åt oss för att gratulera sin mamma – men saknaden av en annan vuxen fanns där ändå.
 
Vi ensamstående måste få mer hjälp, så enkelt är det. Drömmen vore att ha en egen chaufför. Tänk att slippa komma ihåg alla körningar, hur mycket tid skulle man inte spara på det? Eller ha någon som städar åt en, men det finns det ju inte ekonomi för…
 
Att kombinera mitt intresse för politik med att vara ensamstående förälder är väl inte mitt smartaste val, men det är bara att kämpa på!