Igår fick jag äntligen träffa A igen, en av mina absolut bästa vänner under tonåren. A och jag hängde jämt! Ålderskillnaden på 5 år gjorde att vi då inte kom längre än till vänner, väldigt, väldigt goda såna. Han var nog mer som en storebror än kompis. Jag var 13 och han 18, en stor skillnad i den ålder. Men nog hände det att vi pussade lite på varandra och nog har jag undrat vad som hade hänt om vi hållit kontakten.

För två år sedan återfick vi kontakten via Facebook, då hade både jag och andra gamla vänner letat hur mycket som helst efter honom. Å rätt vad det var en dag när jag slögooglade, så hittade jag honom! Vilken lycka! Från båda håll, tack och lov. Han svarade direkt på mitt meddelande och sedan dess har kontakten varit tät.

Igår fick vi äntligen ses igen! Eller egentligen hann vi ses lite kort redan i torsdagskväll i stan, men igår kom han och hans 10-årige son hit. De kom redan på eftermiddagen, åt mat hos oss och stannade över natten – vi hade alltså gott om tid att prata och komma ikapp. Det var som ingen tid alls gått, samtidigt som massor hänt. Vi tog lixom vid där vi slutade sist. Jag mindes fel, han var bara på mitt bröllop, inte på äldste sonens dop. Det var alltså redan 1992 som vi tappade kontakten, 23 långa år.

Mycket var precis som förr, samtidigt som han förändrats massor! Till sättet var han densamme, samma humor och röst. Men efter 10 år i Finland bröt den här supersöderkisen på finska!!! Vi pratar alltså om en person som var värsta juppien på 90-talen, glassade runt i senaste kostymerna, jobbade på bank och snackade värsta södersnacket. När han skrev på Facebook att han numera är väktare och tränar på gym höll jag på att dö i en skrattattack. Det var väldigt svårt att se den där slickade juppien i ett gym… men när han stod framför mej var det inte alls svårt att förstå. Herregud! Bengeten hade ju faktiskt muskler, var vältränad och i väldigt fin form! Av kostymen fanns inte ett spår.

Fysiskt hade han alltså förändrats väldigt mycket, både kroppen och språket var ett annat. Men kramen var densamma, ögonen, minnena och insidan. Vi har bägge varit med om väldigt mycket under de här åren. Vi har bägge haft svårt sjuka barn, hans son har precis gått igenom en tuff cancerbehandling. Vi har skilt oss, träffat nya partners, men nog har tankarna funnits där… var är han/hon nu? Här satt vi tillsammans igen! Båda äldre och klokare. Ålderskillnaden finns inte längre. Men vänskapen finns kvar. Han vet nästan allt om mej och hur jag var mellan 12 och 22 års ålder.

Nu kan jag tydligt se att även om vi hade testat någon slags relation efter våra skilsmässor, så hade det varit fel. Vi ska bara vara vänner – inget annat. Vi behöver varandra som vänner, ingen av oss har särskilt många kvar sedan de åren. Trots att vi varit ifrån varandra så har vi varit igenom samma saker och kan på många sätt känna igen oss i varandras liv. Det behövs inte några ord, vi förstår varandra ändå. Vi fyller i varandras minnen och minnesluckor från 80-talet och bygger på så sätt ihop våra liv igen. Det var väldigt synd att vi tappade bort varandra, eller rättare sagt; det var väldigt synd att han valde att inte ha kontakt med sitt gamla liv och inte tänkte på vilka han tappade på vägen.

Jag vet inte om vi någonsin hade återfått kontakten om jag inte fortsatt att leta efter honom? Kanske hade han tagit mod till sej att leta upp mej så småningom? Det får vi aldrig veta antar jag. Längtade jag mer efter honom än han efter mej? Kanske, eller på olika sätt. Vi är iaf väldigt glada att vi återfått kontakten och att allt känns precis som då. Man behöver inga blodsband för att vara syskon, han är min storebror! Å nu har han fått tillbaka sin lillasyster.

Efter 23 år har vi äntligen återfått kontakten. Vi har redan setts 2 gånger och ska ses igen på måndag innan de åker tillbaka till Finland. Sen ska det baske mej inte dröja 23 år tills vi ses igen! Nästa gång hoppas jag att andra gamla ”bröder” kan vara med också. Jag hade några stycken  🙂