I morse när jag släppte ut Baileys var han väldigt fundersam över det där vita, kalla, som låg där på marken. Han kände lite med tassen, smakade och ruskade på hela sej. Sen flöööög han ut i snön och blev som galen  😉
 
När jag var ute på långpromenad med honom, lekte han hela tiden. Promenaden blev in lång i sträckan, men vi var ute länge. Han hade nosen i backen nästan hela tiden och så ut ungefär som en ubåt.
 
Sen har han suttit vid ytterdörren nästan hela dagen och velat gå ut. Det är tur att vi har en lina på baksidan, som vi kan sätta honom i. Där har han varit i omgångar, så jag har kunnat göra nånting annat. Då är han ute kanske en kvart i taget och så skrapar han med tassen på dörren, när han vill komma in. Självklart har jag koll på honom under tiden…
 
Han är alltså raka motsaten till mej; jag hatar ju snö och vinter.