Nu har jag bråkat med min förkylning i över en vecka och trodde ju att jag skulle vara helt frisk idag. Så det var lixom ingen tvekan i morse när jag och Junior åkte in till stan.
 
Vi var till STS och träffade folk som hjälpte oss att boka hans resa, de svarade på våra frågor, vi åt godis och hade allmänt trevligt. Efteråt gick vi runt i stan lite, fönstershoppade mest och pratade. Jag var väldigt varm hela tiden, men tänkte att det var varmt ute eller att jag är på väg in i ”den gyllene medelåldern”. Men inte sjutton ska man komma i klimakteriet vid 38??? Jaja, varm var jag iaf men tänkte inte mer på det.
 
Vi åkte hem och åt lunch. Grabbarna åkte med sin pappa och bowlade och jag somnade som en gris. Stackars Vännen… här är vi barnlediga och har tid att ta en mysig promenad med Baileys eller gosa lite… då somnar jag… jaja, det kommer väl fler tillfällen? Jag sov i två timmar, och vaknade lagom till barnen kom hem igen och det var dax att fixa middag. Då orkade jag knappt stå upp och klagade över hur varm jag var.
 
Efter en väldigt god middag med lax och potatis, stoppade Vännen en febertermometer i mun på mej och kunde strax konstatera att jag faktiskt har feber. Jag har nog inte tagit tempen på 15 år varken på mej eller ungarna, man känner väl när man är sjuk… eller???
 
Så den här förkylningen är helt bakvänd! Feber när man varit igenom hela skiten och egentligen ska vara frisk! Så ska det väl inte va? Nu har jag inte tid med det här längre, imorrn får det vara slut på sjukor – så det så!