Sista hela dagen här i Gambia och det är dags att börja
sammanfatta vårt äventyr. Det får bli lite som en kärleksförklaring till ett
fantastiskt land, ett land som är värt att besöka och som verkligen behöver mer
turister. 

När jag var här 1990-91 var det tre stora flygplan som landade här
varje torsdag, nu verkar det bara var två av en mindre variant. Förr fanns både
tyska, finska, norska, danska och engelska turister. Nu verkar det mest vara
finnar, svenskar och engelsmän. Det märks när man är ute och går och när man
pratar med lokalbefolkningen, turisterna har minskat och arbetslösheten är
riktigt hög.

Vart man än går möts man av stora hjärtliga leenden och ett
”Hello, how are you?” Mej tilltalar man dessutom med ”Hello Boss Lady” och hela
familjen går under benämningen ”Happy Family”. Man ser ALDRIG en arg eller sur
Gambier, det mesta tas med ett ”No problem” trots att problemen är väldigt
stora och ofta oöverkomliga.

Att leva som Gambier i Gambia är svårt. Turistsäsongen är
mellan november och april, det är då det finns flest jobb. De arbeten som finns
då är som guide, arbeten på hotell och restauranger eller som taxichaufför.
Ofta lämnar man sina familjer för att flytta in till turistområdena under
turistsäsongen, bor på stranden och försöker tjäna så mycket man bara kan. De
pengarna ska sedan räcka resten av året, men det gör de inte. Har man tur kan
man få jobb i hamnen eller på flygplatsen, arbeten som är året runt. Det man
tjänar delas ofta av flera familjer, kanske en hel by. Detta är förklaringen
till att de flesta vill härifrån och gör allt för att komma till tex Sverige
eller England.

Med detta i bakhuvudet är det inte lika jobbigt att
konfronteras med alla dem som vill hälsa, ta i hand, prata lite eller erbjuda
sina tjänster. Alla är otroligt vänliga, några enbart för att tjäna pengar –
men de allra flesta är goda av naturen. Man hjälper sina vänner och är måna om
varandra. I går blev vi erbjudna att låna pengar av våra Gambiska vänner, trots
att det knappt har några själva. Vi tackade förstås nej och sa att vi nog löser
det ändå. Å det gjorde vi! 

De sista grejer som vi har kvar i den stora resväskan ska
ges bort idag, städaren ska få en t-shirt och några godisbarer, en av Juniors
nyfunna vänner ska också få kläder men även kalsonger och godisbarer.  Det blir svårt att lämna allt här, men vi
kommer tillbaka och det kommer inte att dröja 22 år. Tyvärr har vi fortfarande
inte träffat Dodo, det är sista chansen ikväll. Om vi träffar honom finns det
saker kvar även till honom, träffar vi honom inte så tar vi med grejerna hem
tills vi kommer hit nästa gång.

Tycker du om värme, sol, stränder med sand som florsocker,
god mat, bra fiske, fåglar och apor – ja då ska ni åka hit! De flesta som vill
ha värme på vintern åker till Thailand, men testa Gambia nästa gång. Visst,
vattnet är inte riktigt så varmt som i Asien, men värmen på land är mycket
behagligare. Om ni bara vågar åka hit så kan jag nästan lova att ni inte kommer
att ångra er. Vi kommer definitivt tillbaka, inom fem år har Martin lovat mej. Jag
längtar redan.