Det är synd att man inte går på bröllop oftare, för det är himla mysigt faktiskt. Å igår vad det alltså dags att vara med när favoritkusinen skulle gifta sej med sin prins. Jag hade ju ett viktmål för just den här dagen, jag nådde nästan fram… jag kom iaf i den klänning jag ville. Ni ser på bilderna vilken jag valde av de tre ni fick rösta emellan  🙂

Dagen började med en stund på löpbandet, 5,5 km blev det utan nån större ansträngning faktiskt. Jag hade tänkt springa ännu längre, men var tvungen att hjälpa Senior att fixa hans bröllopskläder och lite annat. Alla våra kläder las fram, killarna strök sina skjortor och presenterna slogs in. Efter lunch klädde vi om och Mandisen kom hit och hjälpte mej med sminkningen. Till ingen nytta skulle det visa sej…

Klockan 15 packade vi in oss i bilen och körde till Salems Kyrka. Framme vid kyrkan började det duggregna… skit också! Jaja, vädret är ju det enda man inte kan styra över så det var bara att gilla läget och hoppas på det bästa. Inne i kyrkan såg vi ju inte vad som hände, men vi höll tummarna för att det skulle vara uppehåll när vi skulle gå ut igen. Eller hur…

15.50 kom brudparet in i kyrkan. Båda såg samlade men ganska nervösa ut. Men
så fina!!! Min lilla kusin hade fått sin drömklänning och såg alldeles bedårande ut. Brudgummen matchade henne i väst med naturfärgade broderier. De var jättefina tillsammans! Men det ser ni ju också på bilderna  🙂

När turturduvorna sagt JA till varandra skulle vi alltså lämna kyrkan och invänta brudparet utanför. Det öste ner! Himlen fullkomligt öppnade sej och det värkte ner. Nog för att regn i brudkronan eller buketten ska ge tur, men jag tror att det räcker med några droppar. Hela himlen gör nog inte lyckan större, men jag hoppas verkligen det för då är det verkligen inga risker för det här äktenskapet.

Min pappa hade lånat kompisens fina gamla A-Ford från 1931 för att köra brudparet från kyrkan till Flottsbro Värdshus, där vi skulle äta middagen. Bilen har en sk ”svärmorslucka” utanpå bilen som brudparet skulle sitta i, i ösregnet. Men utrustade med paraply var det ingen större tvekan, efter en miljon bilder satte de sej bak på bilen och pappa körde i väg med dem.

Vi andra tog våra bilar och kom fram långt före brudparet, men vi andra fick gå en ganska lång bit från parkeringen till värdshuset i ösregnet. När vi kom fram rusade alla tjejer på toaletten för att fixa till hår, kläder och smink. Min eyeliner satt under ögonbrynen och klänningen var dyngsur. Jag tvättade bort nästan all den fina sminkningen som Mandisen hjälpt mej med och satt bara på ny mascara och läppstift och puffade till håret så gott det gick. Klänningen fick torka under middagen.

Brudparet öppnade man vägbommen för, så de behövde bara gå ett par meter. Kusinen fick snygga till sej lite efter den blöta färden innan de kom in i lokalen och vi kunde skåla för dem. Sen intog vi våra platser och påbörjade middagen. Jag och Martin satt närmast brudparet, framför dem så att säga, så vi kunde prata med dem under hela middagen. Det var alldeles lagom många gäster, så alla fick sina minuter med dem och ingen behövde känna sej bortglömd.

Maten var jättegod! Toast med skaldjursröra till förrätt, anka med potatiskaka till varmrätt och chokladpannacotta till efterrätt. Vi fick ett häfte med korta presentationer av alla gäster, om mej stod det ”Brudens kusin, berest viktväktare, bloggare och fyndar gärna på Tradera” – klockrent! Nånstans i höjd med efterrätten påkallade toastmastern allas uppmärksamhet och presenterade mej. Det var dax att hålla talet som min Kusin önskat av mej… i stora drag gick det ut på att jag berättade om hur mycket jag längtat efter en kusin och hur stor tid vi tillbringat tillsammans. Att vi är väldigt lika trots att hon faktiskt är adopterad och att vi båda pratar väldigt mycket. Så fick brudgummen några råd om hur han ska få tyst på henne och en goodiebag med hjälpmedel för detta. Till sist önskade jag dem lycka till och utbringade en skål. Det blev många skratt, en och annan tår och applåder – så man kan nog säga att det blev väldigt lyckat. Kusinen gav iaf godkänt och det var det viktigaste.

Brudgummens kompisar fixade en liten frågesport för att se hur väl brudparet känner varandra. Genom att hålla varsin av deras skor i handen skulle de räcka upp respektive sko beroende på vem de skulle svara. Tex; vem har värst morgonhumör? Då åkte herrskon upp från bägge två. De hade faktiskt ALLA rätt och känner varandra ganska väl. Himla bra!

Sen var det den obligatoriska uppskärningen av tårtan och brudvalsen förstås. Vi 23-snåret bröt vi upp, då kändes det lagom att åka hem till Baileys som varit ensam större delen av kvällen. Vi hade en jättemysig eftermiddag och kväll, ni kan själva se hur fint allt var på alla bilder.

Bröllop är mysigt, ändå så känner jag mej ganska färdig med den biten. Jag har varit prinsessa för en dag och det var alldeles alldeles underbart, men det är gjort.

Visst kan jag gifta mej igen, men då blir det bara vi – ingen stor grej. Men fest ska vi ha! När? Det återstår att se  🙂