Många är rädda för att byta karriär eller inriktning på livet. Man vet vad man har, men inte vad man får… Men vad händer om man ”nöjer” sej med det man har och inte följer sina drömmar? Är inte risken att man blir lite bitter då? Martin har ju omskolat sej och söker nu sitt drömjobb. Han är mer än nöjd över sitt val även om det varit lite knepigt att hitta jobb. Men nu har han iaf ett halvt löfte om en anställning från 1 oktober. Tack o lov, för längre än så räcker knappt våra sparpengar…

Å jag har ju också lagt om kurs, men det har jag iofs gjort flera gånger. Jag har ju aldrig haft någon karriär att tala om och heller aldrig varit intresserad av att ha någon. När barnen föddes beslutade jag mej för att bli hemmamamma och var det i nästan 10 år. Jag jobbade iofs extra under tiden och var aldrig helt borta från arbetsmarknaden, men ändå. Å nu har jag bestämt mej för att vara lyxsambo ett tag och ta hand om mej, men fortfarande har jag några uppdrag som ger mej fickpengar.

Sonen har också bestämt sej för att byta inriktning på sitt liv. Han som alltid sagt att han älskar sitt jobb på Mc Donalds och inte vill byta. Men är man 21 år och har tillbringat de senaste sex åren tillsammans med hamburgare och inte kan komma så mycket längre i karriären där, så börjar man tydligen fundera. För nu har han bestämt sej för att söka något annat och det började han med idag.

Han har skrivit ett personligt brev och CV, som jag kollat och petat lite i. Vi skrev ut 30 stycken och jag agerade chaufför. Jag körde halva Botkyrka runt innan lunch, han hoppade ur, frågade efter personalansvarig, lämnade sitt brev och hoppade in i bilen igen. Så fortsatte vi i nästan två timmar före lunch och nästan tre timmar efter. På nästan varenda ställe träffade han rätt person direkt, så himla bra. På ett ställe sa man direkt att man sökte folk, på ett annat var det en gammal klasskompis som var personalansvarig och skulle kolla vad han kunde göra och på ett enda ställe ville man inte ta emot hans brev alls. Men drygt 20 ställen fick hans uppgifter och en hörde faktiskt av sej direkt och sa att han inte hade något behov just nu men skulle återkomma om det blev någon vakans eftersom han gillade det han läste.

Så nu håller vi tummar och tår att det blir något av detta och gärna relativt omgående. Han vill lämna hamburgarna så snart det går och gärna jobba inom handel, gärna ICA eller nåt annat där man rör sej mycket. Jag ser bara fördelar, särskilt nu när han ska flytta hem igen. Vi slipper den där äckliga doften av friterat!!! OCH han tar inte hem en massa goda, flottiga grejer som jag gärna vill äta men inte kan i nuläget. Dessutom höjer han sin lön och har större chans att få en lägenhet. Så det finns faktiskt bara fördelar med ett arbetsbyte, inte minst en boost när det gäller han självkänsla och självförtroende. Sånt behöver alla!

Att byta karriär eller ändra inriktning på sitt liv kan vara väldigt läskigt, särskilt om man som sonen har både adhd och tourette. Men det kan också vara det bästa man gjort. Så det kanske är värt risken ändå? Varken Martin eller jag ångrar oss iaf och jag tror inte att sonen heller kommer att göra det.