Det där med barn

Det där med barn

Jag tror att jag var runt 12 första gången jag tänkte att jag ville ha barn. Sen blev det min dröm att få två söta, välartade barn – allt annat var betydelselöst. Men jag hade inte bråttom, jag ville resa och hitta rätt karl först. Sen var det faktiskt så att jag träffade HONOM (trodde jag) när jag var 14. Vi reste halva jorden runt och gifte oss när jag var 22, första barnet kom när jag var 23.
 
Vi hade ganska tidigt kommit fram till att jag skulle vara hemma de första åren och sen skulle vi gå omlott. Vi sparade så mycket vi kunde innan barnen föddes, så det skulle finnas en liten buffert. De två barnen kom tätt, bara 17 månader mellan. Två grabbar, tätt – precis som vi hade önskat. Tyvärr blev det en skillmässa när barnen var 3,5 resp 5, men där är vi ju knappast unika…
 
Jag trodde att jag älskade små bebisar, men så var det inte. Jag tyckte barnen blev riktigt roliga runt 12-13 månader och sen blev det bara bättre. Det var så skönt att sälja av vagnar och leksaker och se att barnen blev av med blöjor och välling. När vi blev ensamma, barnen och jag, blev det riktigt bra – vi fick en härlig kontakt och jag inbillar mej att vi kan prata om allt.
 
Jag saknar definitivt inte bebisåren, vi har det väldigt bra nu. Jag ser fram emot att barnen växer upp, blir vuxna, skaffar flickvänner och flyttar hemifrån. Toppen i mitt liv blir nog när/om det kommer barnbarn. Jösses, va skoj det ska bli att få skvallar om allt deras fäder gjort  😉
 
Jag ser med andra ord framåt och det enda som ska fixa sej för min del är väl ett frukostsällskap och någon att bli gammal med…
 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *