Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!

Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.

För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.

Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.

I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.

Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.

Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.

Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.

Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.

I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.

Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…

Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!

Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.

Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram