Det slutade inte så bra…

Det slutade inte så bra…

Så är vi hemma igen efter två fantastiska veckor på Kap Verde. Tyvärr slutade det inte så bra, man ska tydligen inte ta det där sista åket – eller i mitt fall sista doppet…

I onsdags gick vi som vanligt vår promenad på stranden på eftermiddagen. Det blåser alltid, men det blåste mer än det tidigare gjort. Dock är det långgrunt, så badar man längst strandkanten är det ingen fara. Klart vi ville bada sista dagen!

Vi gick en bit bort, ungefär där vi fotade några dagar tidigare. La våra grejer på långt avstånd från vattnet, eftersom vågorna gick långt upp. Å hoppade i! Vattnet var varmt och det var jätteskönt. Martin låg kvar i vattnet medan jag gick upp för att torka. När jag är nästan uppe kommer en rejäl våg, mycket större och starkare än de andra, som bokstavligen sveper undan mina ben. Det är lite uppförslutning och jag landar på ryggslutet i någon decimeter vatten. Just nu gör det inte ont, jag skrattar bara.

När jag suttit och torkat en stund känner jag att det faktiskt gör ganska ont i rumpan/ryggen och tänker att det väl går över snart. Vi går tillbaka till hotellet, det gör inte ont när jag går tack och lov, så benen är det inte fel på. Martin inspekterar mitt rumpparti och konstaterar att det iaf inte syns något. Så länge jag står och ligger känns det heller inte särskilt mycket. Men när jag sitter…

Jag sover hyfsat på natten, dagen efter har jag väldigt svårt att resa mej när jag suttit. Att sätta sej går hyfsat, men att resa sej gör plågsamt ont. Jag måste sitta på ett särskilt sätt och undviker att byta ställning. Nu ska jag alltså sitta på ett flyg i 7,5 timme… jabba…

Hela flygningen blir väldigt jobbig! Jag kan sätta mej, men får ha flera kuddar bakom ryggen för att sitta någotsånär bekvämt. Jag börjar nästan grina varenda gång som jag måste byta ställning och njuter när jag sätter mej på toaletten där det inte är något tryck mot rumpan/ryggen. Nu har vi insett att svanskotan förmodligen blivit stukad eller nåt sånt. Hade den varit bruten eller haft en spricka borde det gjort mer ont. Det enda jag tänker är att jag bara ska klara av flygresan och bilresan de 7 milen hem, sen får vi ta ställning till hur vi ska göra med resten.

När vi kommer hem är klockan nästan 3 på natten och jag somnar totalt slut. På morgonen är allt mycket bättre, jag kan sitta och resa mej utan att grina – men det gör så klart förfarande ont. Jag kan ändå fungera hyfsat normalt och tänker att jag låter det bero, men träna kan jag såklart inte. Så just nu är läget att jag väntar till måndag och ser hur allt är då. Just nu kan jag sitta nästan normalt, det gör mest ont när jag reser mej.

Det var en rejäl smäll jag fick, Jag var inte oförsiktig, det var en ren olycka. Klart jag vet att vatten och vågor har kraft, men att en våg som nästan klingat ut och är halvvägs uppe på stranden kan ha sån kraft att den slår undan benen på en var lite oväntat. Jag ska nog ändå vara glad att det var lite uppförsbacke och fanns lite vatten som dämpning. Och att det inte fanns några koraller eller stenar där jag landade. Det gör ont just nu, men om några veckor är nog allt som vanligt igen.

Jag har bara varit med om en så jobbig flygresa en gång tidigare och det var när vi flög från Zanzibar och jag hade salmonella. Då var det några timmar till som skulle klaras av, ”skitjobbigt” rent bokstavligt… Men nu är jag iaf hemma, det är alltid skönast att vara i sitt eget land när man inte mår helt bra. Nu får vi se hur saker och ting läker, det blir som det blir.

Har du någon erfarenhet av stukade svanskotor? Berätta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *