Min högsta dröm, från det att jag var 11-12 år, var alltså att bli mamma. Inte att få barn, utan att vara mamma. Nu tänker ni säkert att det ena funkar ju inte utan det andra lixom… hur korkad är hon egentligen?! Jag ska förklara…

Jag såg ingen nödvändighet i att ha egna, biologiska barn som kommit ur min kropp. Bara jag fick en familj! Jag hade tidigt accepterat att jag förmodligen inte skulle kunna föda egna barn och redan tagit beslut om adoption. Nu visade det sej att jag hade väldigt lätt för att bli gravid och ganska snart hade jag ändå två egna små grabbar.

Men för mej var det alltså inte synonymt att bli gravid för att bli mamma. Jag kunde lika gärna bli det åt någon annans barn, bara jag fick ta hand om dem som de vore mina egna. Nu är det ju både enklare och billigare att få barn den biologiska vägen, så jag klagar inte. Jag vill bara förklara att det inte var biologin som var viktig i mitt fall.

Jag vet inte varför den där mamma-önskan var så stor. Jag ville ha en familj, någon att ta hand om och älska villkorslöst. Jag ville vara MAMMA och jag ville vara det på heltid. Barnens pappa var med noterna vi sparade så mycket pengar vi kunde innan barnen kom för att jag skulle kunna vara hemma med dem. Nu kunde jag jobba lite hemifrån och en del när dåvarande maken var ledig. Så vi klarade oss rätt bra.

Jag måste säga att jag är stolt över att vi klarade det och att vi valde att följa det vi trodde på. Vi fick en del skit för att vi valde bort dagis, men stod på oss. Vi trodde på vårt val och att det var bäst för vår familj. Jag är också stolt för att jag även stred för rätten att få ta hand om sina egna barn i hemmet även högre upp, så pass att jag fick prata inför riksdagsmännen och fick en och annan att faktiskt tänka om. Jag kämpade för alla andra föräldrar som också ville vara hemma. Hur stor del jag har i den barnpeng som nu finns i vissa kommuner vet jag inte, men jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att få igenom den. Tyvärr fick jag själv aldrig ta del av den, men men…

Så här 19 år senare är jag numer en stolt morsa till två unga vuxna, som nästan står på egna ben. Den ena jobbar men letar nytt arbete och bostad. Den andra kämpar på med sista året på gymnasiet. Fina grabbar som jag gett allt! Nu är det dax för andra unga att bli omhändertagna. Snart kanske jag kan ta emot någon annans barn som behöver en vuxen som bryr sej. Jag blir kanske en form av mamma igen, men på ett annat sätt. Jag har inga problem att ta till mej andras barn utan har ganska många som jag skulle göra allt för. De viktigaste är förstås mina tre skåne-töser som jag fått förmånen att följa i drygt 13 år nu. Sen finns det några lite sådär vid sidan om också. Jag är ”mamma” till ganska många om jag börjar räkna efter  🙂

Det viktiga för mej är inte HUR man blir mamma, bara man är det på ett bra sätt. Omtänksamhet, gränsdragning, kommunikation och ett stort hjärta löser det mesta.