Jag blir väldigt provocerad av egoism och missunnsamhet. Att inte kunna glädjas åt en annan människas lycka eller hjälpa någon som har det svårt är fullständigt obegripligt för mej. Nog för att man kan vara avundsjuk när det går bra för någon annan och det kan man väl få vara, men man kan ändå glädjas för den personen skull tycker jag. Klart att jag också skulle vilja vinna stort, samtidigt kan jag glädjas med den som faktiskt gör det. Att däremot gnälla och snacka skit om den som lyckas eller har tur är bara fult och tråkigt.

Egoism och avundsjuka har ett fult ansikte och människor som har ett sånt beteende är ofta bittra och tråkiga. Såna aktar jag mej för och vill inte umgås med, samtidigt som den lilla flicka i mej tror att alla har ett gott hjärta bara man prata snällt med dem…  Jo, jag är fortfarande så naiv faktiskt. Ibland måste man ju umgås med såna personer ändå och jag blir alltid lika förvånad, förundrad och chockad. Jag förstår inte hur man kan se allt i svart och hur man kan leva med sej själv när man bara tänker och säger elaka saker. Obegripligt!

Men jag tror inte att de själv ser hur illa det är. Och ingen vågar förmodligen säga det till dem heller… För vad säger man? ”Ursäkta mej, men du har en genomrutten människosyn och borde göra nåt åt det”. Kanske inte. Å vem ska säga det? Den här personen kanske inte har en enda riktig vän och det är väl en riktigt vän som borde säga en sån sak? Däremot har de nog ett helt förband av människor runt sej som påstår sej vara vänner, eftersom de inte vågar mycket annat för att själva inte hamna i skottgluggen för skitsnacket. 

Jag tror på att vara snäll och behandla andra som man själv vill bli behandlad. Men visst trampar jag också i klaveret då och då och säger mindre genomtänkta saker. Men då ber jag om ursäkt! Man är inte perfekt jämt, men man kan alltid be om ursäkt och hoppas på att bli förlåten. Ibland blir det fel även om avsikten var god och ibland kommer budskapet fram fel eller missförstås av mottagaren. Kan man då bara svälja sin stolthet, kommunicera och säga förlåt så går det mesta att reparera. Men de här personerna som inte ser sina egna fel och brister och som inte har någon som vågar säga det till dem har ju förmodligen ingen aning om att de sårat och bryr sej kanske inte heller.

Går det att förändra en sån människa? Hur skulle du göra om det fanns en sån person i din närhet?