Hittade en bild från när jag sist var här i Gambia och var ju bara tvungen att ta en likadan för att se skillnaden. Då vägde jag runt 62 kilo, hade E-kupa och mådde ganska dåligt i min kropp med värk och sömnbrist. Nu väger jag runt 60, har C-kupa och mår himla bra. Jag har fortfarande både värk och sömnsvårigheter, men vet varför och kan därför handskas med det på ett annat sätt än tidigare.

Jag har alltså inte gått ner särskilt mycket, det är bröstförminskningen som gjort mest skillnad och träningen som omformat kroppen. Själv tycker jag inte att det syns så mycket på bilden, men det kanske ni tycker.

Jag skrev in mej på VV för snart 16 år sedan. Då var jag en plufsig, nyskild tvåbarnsmorsa som nästan aldrig åt lagad mat utan levde på mackor. Ungefär 11 kg senare skulle jag bara ta ett par hekto till sen skulle jag gå i mål. Det blev tvärtom. Istället gick jag upp 5 kg, min kropp ville inte alls som min knopp. Efter mycket ångest och slit som inte gav mer än dåligt humör gav jag upp och gick i mål på vikten jag kunde hålla istället för den vikt jag önskade. Det var helt rätt beslut visade det sej.

Jag höll i stort sett min målvikt de nästkommande tio åren, även om det krävdes mycket jobb och kändes surt. Jag ville ju väga mindre. Med tiden insåg jag att min kropp inte skulle göra som jag ville förrän jag fixat en massa andra saker runt mej, som tex stressen som det innebar att vara ensam med två sjuka barn, dålig ekonomi och en massa annat. Jag var både utbränd och vidbränd, klart att min kropp tyckte att jag skulle ha lite extra att ta av om det blev ännu värre. Men det här tog så klart ganska många år att förstå.

Det var nämligen inte förrän barnen flyttade ut och jag fick namn på min värk som kilona började trilla av. Helt plötsligt var det inte ett dugg svårt att vare sej hålla vikten, eller gå ner lite till. Jag är bara 156 cm lång och kämpade för att hålla mina 60 eller iaf inte gå över 62, men jag var nog uppe i 64-65 ett par gånger och vände. Sedan jag fick ordning på mej själv och stressen har jag legat runt 59 och det var det som krävdes för att jag skulle få min dröm uppfylld och göra en bröstförminskning.

Hösten 2013 fick jag remiss och åkte till bedömningen med mycket litet hopp om att bli godkänd. En timme senare var jag överraskande nog godkänd och skulle få träffa kirurgen vid nästa besök. Operationen dröjde ända till augusti 2014 och det slutgiltiga resultatet kunde man se hösten 2015 när tyngdlagen och läkningen gjort sitt. Om någon månad ska ärren korrigeras och jag kommer förhoppningsvis att bli ännu mer nöjd, om det ens är möjligt. Jag är supernöjd och bryr mej inte så mycket om att ärren blev lite fula, men går de att fixa så säger jag förstås inte nej.

Nu har jag alltså varit målviktig, normalviktig och Guldmedlem hos Viktväktarna i en herrans massa år och nu är det inte ens svårt att hålla vikten längre. Å det är det som bilden bevisar för mej. Den påminner mej om att omgivningen har mycket att göra med ens mående och att mycket spelar in när man vill gå ner i vikt. Stress är en stor faktor som sabbar mycket för många och absolut ska försöka undvikas så mycket det bara går. Jag vet det nu! Jag ser det så otroligt tydligt!

Numera är jag hälsosam, jag tar hand om mej och lyssnar på kroppen. Jag äter bra mat, tränar för att stärka kroppen och leva längre, undviker stress och skrattar mycket. Å jag mår så himla mycket bättre! Jag har blivit en jäkel på jämvikt och att hålla vikten!

Ge inte upp! Ta ett steg i taget och se hur det ser ut runt er. Be om hjälp! Å gå ner i vikt för er egen skull, för er hälsas skull. Ni måste ta hand om er – vem ska annars göra det? Man har bara en kropp och ett liv – ta hand om det!