Ensamhet kan vara väldigt tungt. Att vara ensam i en tvåsamhet som jag var förr, innan jag skilde mej, är en jobbig form av ensamhet. Men att som nu känna sej helt ensam och utanför är fruktansvärt jobbig. Oftast kan man tänka bort det, men just nu är det riktigt jobbigt.
 
Insåg igår kväll att jag inte hade någon att ringa till när det var som värst. Alla runt mej lever i tvåsamheter, mer eller mindre lyckliga. Att sabba en lördagkväll/natt för dem, är för mej helt otänkbart. Jag har inte någon som är ensamstående som jag, som jag kan prata med och som borde förstå mej.
 
Så det får väl bli ett projekt nu. Att efter 8 år som ensamstående mamma, hitta fler ensamtående mammor att umgås med. Det är helt enkelt inte normalt att sitta ensam helg efter helg, när barnen är hos sin pappa. Det kan iofs vara skönt att vara ensam, men inte när man vill ha sällskap… Å inte varje helg…
 
Hepp!