Ett enkelt liv

Ett enkelt liv

På svt går just nu en programserie som heter ”Ett enkelt liv”. Det är en dokumentär om en pastor som får för sej att han ska leva utan pengar. I det första programmet får man se hur han bygger upp en självförsörjande trädgård med bla grönsaker och höns. Han jobbar en del hos de som bor och arbetar i byn men får inte lön utan gåvor i betalning. Han idé är fascinerande och till slut har han fått flera i samhället att förstå vad det är han vill åstadkomma. Han ser själv hur han värdesätter helt andra saker med tiden. Hur han istället för att ha saker, värdesätter tiden och samtalen med sin grannar och vänner.

Martin och jag såg programmet och började prata om det här med saker. När började ”tävlingen”? Tävlingen där den som har mest saker när den dör, vinner…

Från början jagade vi för att få mat och kläder. För att överleva helt enkelt. När ville vi ha mer än vi behöver? När och hur började tävlingen? Kan det ha varit när byteshandeln började? När någon hade en kniv i annat material eller hustrun hade ett vackert smycke? Var det då avundsjukan och habegäret började? ”Grannen har en finare och vassare kniv än jag, det vill jag också ha” ”Hans fru har ett finare smycke än jag! Skaffa mej ett vackrare!” Kan det ha låtit så tro? När började vi jaga djur för nöjes skull?  Och hur långt ska detta egentligen gå?

Det finaste vi kan ge både oss själva och andra är tid. Tid att sitta ner och lyssna på vad en annan människa behöver eller vill säga. Att ha tid att sitta tillsammans med en gammal människa och ta del av dess klokheter, är ingen man kan köpa för pengar. Det är ovärderligt. Att ta sej tid och lyssna på våra unga som ofta behöver lätta sitt hjärta, kostar inget.

Jag lockas av tanken på att lämna vårt materialisiska samhälle. Men jag vet ju att man behöver pengar för att betala el, vatten, mediciner osv. Klart vi behöver pengar! Men behöver vi ett överflöd? Måste vi ha den nyaste mobilen, häftigaste datorn, plattaste tv´n? Behöver vi byta vår elektronik varje gång det kommer något nytt…?

Sedan jag började rensa ur och slänga grejer, känner jag mej lättare och friare. Visst måste man ha det nödvändigaste och självklart har även jag en mobil och en massa andra ”lyxgrejer”. Mobilen är ju trots allt en säkerhetsgrej både när det gäller en själv och de man bryr sej om. Men igentligen… inspelningsbar dvd… i-pod… surfplatta… elektroniska fotoramar… Nu har jag inte de sistnämnda tre grejerna, men ändå… inga av de där grejerna är ju något man egentligen behöver. Men kan vara kul att ha.

Att ha färre grejer gör att det är enklare och går fortare att städa. Det samlas inte lika mycket damm och man har färre grejer som riskerar att gå sönder och som behöver lagas/köpas nytt (kostar pengar). Vi har större ytor att röra oss på och inte alls lika stökigt längre. Superskönt!

Vi lever inte ett lika enkelt liv som mannen i programmet, absolut inte. Men jag tror att vi lever ett enklare liv än många andra. Jag är nöjd så länge jag har en bil som fungerar, en dammsugare- tvätt- och en diskmaskin som håller rent åt oss, spis, el och varmt vatten. Det är ju faktiskt det enda man behöver. Plus tillräckligt med pengar för att ställa maten på bordet förstås.

När blev vi girigare och varför? Varför är människan så avundsjuk och hagalen? Jag tycker inte om det. Gör ni?

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *