Frustration övergår till resignation

Frustration övergår till resignation

Idag skulle jag skriva om Smile, men har inte fått någon uppdatering om honom så en uppdatering kommer när jag får veta nåt mer. För där händer det grejer!

Istället måste jag skriva av mej om ett fenomen som pågår i min knopp och kropp. Vi har en massa strul med varor som inte kommer fram som de ska till oss på jobbet. Eftersom vi enbart har provisionslön så är det lixom a och o att det finns saker att sälja…

Sen vi öppnade efter nyår har det varit strul med varor som inte funnits på lager och varor som trots att de finns inte levererats som de ska. Jag har varit väldigt stressad över detta och när jag är stressad går jag upp i vikt, direkt! Alltså har stressen påverkat vikten som påverkat stressen… åsså håller det på så där. Oron av att inte ha några grejer att sälja och därmed mindre lön gör att man sover dåligt på nätterna, biter ihop käkarna och blir på dåligt humör. Det går lixom inte att tänka bort när konsekvenserna blir så stora för oss. Vi måste tacka våra otroligt fina medlemmar som inte haft ett enda klagomål, utan vara väldigt förstående – så där har vi iaf inte haft några problem.

Nu har frustrationen och stressen gått över i resignation och istället för att bli irriterad så är det lixom bara en axelryckning. Det har gått så långt att jag inte orkar bry mej och då har det gått långt och jag känner inte igen mej själv. Det sista jag nu har gjort är att skriva ett mail till kontoret och fråga vad vi kan göra för att slippa det här strulet. OM något är vårt fel, så vill vi veta det. Nu kan vi inte göra mer.

Jag MÅSTE lägga bort stress, frustration och oro för min egen skull. Jag mår inte bra av det och det förstör mitt liv. Jag är så otroligt tacksam att jag bara jobbar tre dagar i veckan och att resten av veckan kan gå åt till att komma ner i varv och ta hand om mej. Jag får helt enkelt acceptera att vi inte ha något att sälja och att lönen blir mindre. Jag kan inte göra mer! Det är som det är.Å detta har jag alltså accepterat… jag som brukar bråka och röra upp himmel och jord tills allt är som det ska vara. Vad är det som händer i mej??? Har jag gett upp eller har jag blivit som alla andra som låter andra bråka åt en? Det är iaf inte jag, men det kanske är bra. Jag behöver inte mer bråk, jag vill bara att saker ska funka och ha det lugnt.

Det är inte konstigt att vi blir färre och färre ute på golvet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.