Fyra år senare…

Fyra år senare…

När jag skrev in mej på VV måndagen den 7 aug 2000 hade jag ingen aning om hur det skulle förändra mitt liv. Att jag både skulle jobba där och träffa min blivande man fanns ju inte riktigt med i planen… men så blev det! Här om dagen var det fyra år sedan vi slutade på Viktväktarna. Efter 13 år vid vågen och i kassan och tusentals medlemmar, hade vi vår sista klass i maj 2014. Den sista veckan var väldigt jobbig.

Jag hade svårt att gå ner i vikt, så i januari 2001 frågade min dåvarande konsulent (det hette så då) Anna, om jag hade lust att hjälpa henne vid vågen. Jag tyckte det lät som en kul grej och tillbringade sedan varje måndagkväll med att väga medlemmar och ge ut material. Vi hade sjukt många medlemmar, många kände jag och det var roliga återseenden med klasskompisar och grannar. Jag var ju ensamstående mamma så ofta fick killarna följa med, då satt de under vägbordet eller var på biblioteket brevid.

Det tog fyra år för mej att nå min målvikt, inte förrän 2004 blev jag Guldmedlem. Då med en högre målvikt än jag egentligen ville, eftersom min önskade vikt inte gick att hålla. Jag fick helt enkelt acceptera att kroppen inte ville ha samma målvikt som jag, om jag inte skulle kämpa mej blå varenda dag resten av livet.

Jag hade mitt liv vid vågen fram till 2007, då hamnade jag i kassan – helt oplanerat! Martin hade jobbat i kassan länge och vi hade sett varandra på olika ställen under åren. Vi var bekanta och slängde käft, inget annat. Han skulle bli konsulent och då fick jag chansen att ta hans plats i kassan. Årsskiftet 2007/2008 var jobbigt ekonomiskt och i januari fick jag en rejäl smäll och skulle ut med en herrans massa pengar. Jag hade 68 öre på kontot och frågade honom i panik om han behövde hjälp i sina klasser. Några veckor senare flyttade han in hos mej. Ops!

Vi hade som mest 11 klasser i veckan. Vi ”ägde” hela Södertörn med klasser i Huddinge, Tullinge, Tumba, Rönninge och Haninge. Hundratals medlemmar passerade min kassa varje vecka och vi hade verkligen roligt på jobbet! Att jobba på VV är ett av de roligaste jobb jag haft, att se folk växa som människor vart efter de blir mindre är det bästa av allt! Men det sliter en hel del också. Man får veta väldigt personliga saker, torka många tårar och vara en slags amatörpsykolog. Det finns ju en anledning till att man har en övervikt, i många fall har det hänt väldigt jobbiga saker. Vi fick veta allt! Medan Martin höll i lektionerna, tröstade och peppade jag. Vi hade stora klasser och hjälpte väldigt många hela vägen in i mål. Vi kompletterande varandra perfekt och var bra på det vi gjorde helt enkelt.

Men det är svårt att hela tiden vara peppande och stödjande, särskilt om man kanske inte är på topp själv. Jag var ju faktiskt sjuk, även om jag inte visste om det. Det krävs en hel del av en konsulent/coach  – det handlar inte bara om att stå längst fram och hålla en lektion. Lektionen ska planeras, det ska beställas varor, sköta ekonomi, skrivas veckobrev och ta hand om sociala medier. Vi ville verkligen vara tillgängliga när än medlemmarna behövde oss och det krävde väldigt mycket energi. Dessutom har man provisionslön och på sommaren var det inte så många aktiva medlemmar och då blev det helt enkelt ingen lön på ett par månader. När 5:2 kom rasade hela verksamheten och vi levde på en halv lön ett halvår. Det började tära på oss, vi var helt enkelt tvungna att tänka på oss…. så Martin sökte och kom in på sin drömutbildning.

I två år pluggade han parallellt med jobbet. Nu hängde det på mej att dra runt VV så vi drog ner på klasserna. Det föll sej naturligt i ett par fall, då vi blev uppsagda från några lokaler som vi hyrde. I slutet hade vi bara två orter kvar, Huddinge och Haninge, orter med många trogna medlemmar. Dagen vi skulle meddela kontoret vår uppsägning var väldigt jobbig. Men dagen då vi skulle skicka ut veckobrevet och informera våra medlemmar om att vi skulle sluta var sju resor värre. Veckan efter var en av de jobbigaste jag haft arbetsmässigt. Medlemmarna var så ledsna, inte arga tack o lov – men besvikna och ledsna.

Vi hade dock en tjej som skulle ta över efter oss, så det var ”bara” vi som slutade – VV skulle inte upphöra på Södertörn. Vår efterträdare gick parallellt med oss under nästan tre månader, vi lärde henne allt vi kunde och lite till och kände oss helt säkra på att hon skulle fixa det när vi väl slutade.

27 maj 2014 hade vi vår sista klass. Dagen innan hade vi tagit avsked i Haninge och nu var det dax för Huddinge. Vi fick mängder med vackra blommor och det var många tårar. I 13 år hade jag haft med medlemmarna att göra, antingen vid vågen eller i kassan, det är ganska många år. Några hade man lärt känna väldigt väl, vissa hade ju varit med alla de här åren. Dessutom hade ju många av dem följt min och Martins resa, varit med när vi träffades och suttit med vid förvirrade lektioner när vi båda var i det där nyförälskade stadiet när man knappt vet vad man heter. Det är kanske en klyscha att säga att vi var som en familj med våra medlemmar, men så var det faktiskt.

Det har inte gått många dagar de här senaste fyra dagarna utan att jag tänkte på våra medlemmar och även haft kontakt med dem. Några finns i de olika grupperna på facebook där jag är med, vi ses på gymmet eller i mataffären och några har blivit mina vänner i vardagen. Jag kan sakna jobbet lite då och då, men idag har vi en stadig inkomst och slipper stressen med provisionslön – det är värt väldigt mycket. Jag har fått ett helt gäng diagnoser och genomgått några livförbättrande operationer, jag mår mycket bättre idag. Jag hjälper fortfarande folk med vikten genom bloggen, recepten på Du i Fokus och de olika VV-grupperna på FB. Det är ju lixom det jag kan!

Jag vet att jag är en förebild både för våra gamla medlemmar och nya som aldrig ens träffat mej. Jag är beviset på att man kan gå ner i vikt och sedan hålla vikten år efter år. Jag vet att VV fungerar!

Viktväktarna gav mej ett helt nytt liv! Jag fick lära mej en sund kosthållning, jag fick en hälsosam vikt och jag träffade min man. Snacka om vinst! Vad som helst kan hända när man skriver in sej på VV. Det är ju ganska otippat att man träffar sin kommande man där, men varför inte. Även män behöver ju gå ner i vikt.

Så har du inte testat, skriv in dej på Viktväktarna, gå i klass och se vad som händer. Du kan få ett helt nytt liv  🙂

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *