Nu börjar det kännas som att det bara är vi som fortfarande låter bli att träffa folk, håller oss för oss själva och håller avstånd. Är det bara vi som fortfarande är rädda för att bli smittade?

Sedan värmen kom i mitten av maj verkar folk inte bry sej om det där med smitta längre. Fortfarande är det en begränsning på 50 personer och fortfarande är rekommendationen att hålla avstånd. Sedan några veckor är inte avrådan från resor lika hård, men den finns ändå där. Ändå känns det som att folk börjar leva som vanligt igen. Man har glömt allt vad corona heter, eller iaf låssas som det.

Vi ser folk som träffas, kramas och klänger på varandra för att få plats på gemensamma bilder. Jag vet att en del varit sjuka och nu har antikroppar, men jag vet att de flesta inte varit det. Å det där med antikroppar är ju lite osäkert, en del säger att man bara är skyddad ett par månader… men vad vet jag? Jo, jag vet att vi fortfarande lever i en pandemi, att folk fortfarande dör både i Sverige och världen. Jag vet att detta inte är över än, inte förrän vi har ett vaccin. Kanske inte ens då…

När jag ser bilder på våra vänner och bekanta som inte verkar bry sej, så undrar jag om det är oss det är fel på? Om vi missuppfattat något? Om vi kanske är överdrivet rädda om oss? Kanske – kanske inte. Det enda jag vet med säkerhet är att pandemin inte är över och att jag inte vill bli sjuk och faktiskt riskera att dö.

Kanske är det så att man måste ha någon som drabbats i sin närhet för att förstå allvaret? Tyvärr har vi lite för många såna i vår bekantskapskrets. Några som varit så sjuka att de vart inlagda på intensiven i flera veckor och fortfarande är sjuka efter flera månaders sjukdom. Vänner som varnat oss och berättat hur det faktiskt är. Corona är det värsta de varit med om!

2020 blev ett väldigt konstigt år. Sedan i början av mars har jag åkt kollektiv och varit i stan TVÅ gånger och vi bor alltså bara drygt två mil från Stockholm city. Enda gången som jag lämnat vårt hem har varit för att handla en gång i veckan, förutom våra promenader förstås. Jag har inte ens besökt mina läkare, utan avbokat allt och haft kontakt via telefon istället. Jag skulle verkligen behöva klippa mej, men väntar.

Är jag den enda som lever så här? Är vi för försiktiga? Man kan nästa tro det när man ser hur andra lever. Hur tänker du?