Jag trodde att jag var förberedd. Men man blir kanske inte det hur mycket man är tror det. Jag trodde att jag bara skulle ta emot beskedet lugnt och stilla och lixom bara konstatera att det var som det var. Riktigt så blev det inte. Min lilla farmor är död.

Min Farmor blev 98,5 år, vi trodde alla att hon skulle bli minst 100. Jag är snart 49, så hon hade alltså mej halva sitt liv. Min första halva var vi rätt tajta, då sågs vi en hel del – sen blev det svårt för henne att komma till mej på egen hand och jag fick fullt upp med grabbarna.

Jag var min Farmors första barnbarn och hade henne helt för mej själv i 11 år. Hon var bara min och vi umgicks mycket. Hon tog mej till förskolan när det var dax för den och kom ner till oss på Öland så ofta hon kunde när vi var där. Vi tog promenader, plockade blommor och pratade.

När jag fick barn kom hon till mej ungefär varannan onsdag för att hjälpa mej att städa och mysa med killarna. Hon tog bussen och tåget från Södertälje på förmiddagen, var hos mej och killarna nästan hela dagen och tog sig sedan hela vägen hem igen. Det gjorde hon tills hon var runt 80. Farmor satt ofta med killarna och läste i soffan i vardagsrummet och jag kunde höra deras småprat. Hon spelade tom fotboll, hon var rätt dåligt på att säga nej till dem. Hennes första barnbarnsbarn  🙂

När hon inte klarade sej själv längre lyckades hon få ett boende här i närheten. När vi öppnade Viktväktarna i Tullinge, var det i samma hus som hon bodde – så varje tisdag kunde jag gå upp och säga hej under ett par år. Demensen satte klorna i henne, men de bra dagarna kände hon igen oss och vi pratade om ditten och datten. Så var det när jag träffade henne i slutet av sommaren, då hade hon en bra dag. Vi tittade på kort från när hon var ung och när jag var liten. Hon kunde namnge alla och berätta mer om varje bild. Det var vid det tillfället som bilden högst upp togs.

Sista gången jag träffade henne var för någon vecka sedan. Då var hon inte helt på topp men visste vem jag var. Det känns bra att hon kände igen mej den där sista gången. Därför ville jag inte ta ett avsked till eller vara med när hon somnade in. Pappa ringde och sa att man ringt från boendet, de skulle åka dit – men jag ville inte vara där.

Jag vill minnas henne som hon var. Särskilt som den hon var när jag var liten och hon var bara min. Min lite tjocka Farmor med korsett och strumpeband som jag fick hjälpa henne att knäppa. Min lite klumpiga Farmor som lyckades tippa en kanot och till och med få den över sej trots att vattnet bara var 15 cm djupt. Min lilla Farmor som älskade att plocka blommor på ängen på Öland. Det är nog där hon är nu.

Sov gott lilla Farmor och förlåt att jag inte var där och tog avsked.