Sitter ensam här hemma och har tid att fundera. Det har gått fyra veckor nu, veckor som passerat i ett rasande tempo. Veckor som varit väldigt trivsamma.
 
Så här ser det ut nu: Vännen och jag jobbar tillsammans tisdag-fredag, han bor här torsdag-måndag/tisdag. Två nätter i veckan ”ses” vi alltså inte på kvällstid, men all övrig tid spenderar vi tillsammans. Å det känns inte ett dugg jobbigt! 
 
Igår när han åkte hem sa Senior ”jag saknar dej redan” till honom. Att höra det från en nästan 15-årig grabb är stort! Killarna tycker nog det är tryggt och skönt att ha honom här. Vännen håller mej glad och harmonisk och killarna blir ompysslade. Vännen gillar att umgås med grabbarna, de spelar Wii, dataspel och en massa annat. Han har även hjälpt Senior med skolarbetet, vilket jag är mer än tacksam för.
 
Vi har bokat resa till midsommar och planerar för en resa nästa vår. Så det känns stabilt och väldigt tryggt. Några rosa moln känner jag inte av, allt är väldigt konkret och realistisk. Vi har väl inte flippat ut något sedan de första dagarna, så jag tror jag kan lita på vad jag tycker och tänker.
 
Nån vardaglig lunk finns inte i vårt hem, det har Vännen kunnat konstatera. Den ena dagen är ALDRIG den andra lik och så har det aldrig varit hos oss. Här händer alltid något oförutsett, klarar man inte det har man kommit till fel familj. Vännen säger att han gillar just det… han är inte klok  😉
 
Det här känns riktigt bra!