Hur skulle du tänka…

Hur skulle du tänka…

… om du visste att du skulle dö?

Anta att du bara hade en begränsad tid kvar att leva. Du vet inte hur länge, utan känner bara att livet rinner ur dej och att du snart inte kommer att finnas kvar hos dina barn längre. Precis så har Micaela det, hon har cancer och vet att det kan vara över när som helst. Hennes önskan var att få uppleva sin dotters 5-årsdag som var de 19 augusti och det fick hon!

Micaela skriver om tandkrämspussar, mysmornar, vad hon önskar att hon skulle hinna med och mycket mycket mer. Hennes ord får en att rysa, gråta och fundera. Genom att ha följt hennes blogg kan jag konstatera att jag faktiskt redan lever som hon lär. Jag har tagit vara på varenda minut av mina barns liv och verkligen upplevt livet tillsammans med dem.

Frågan är hur man själv skulle fungera och tänka? Förmodligen som Micaela. Att försöka ta vara på varenda liten sekund. Förbanna sjukdomen, men älska livet. Ge så mycket av sej själv till barnen som det bara går under den begränsade tid som finns kvar. Att ge sin barn minnen som de kan plocka fram när de saknar och längtar.

Det är så ofattbart jobbiga tankar så man knappt orkar ta in dem. Ångesten griper tag runt hjärtat och man tackar sin lyckliga stjärna för att det inte handlar om en själv. Egoistiskt? Ja visst! Men vem vill dö ifrån sina barn!

Min enda önskan är att ni läser Micaelas texter och lär av hennes klokhet och tar till er hennes ord. Vill ni, så skriv en hälsning. Tillsammans kan vi visa henne att vi bryr oss och försöker bära henne på den svåra vägen. Det enda grymmare än att dö ifrån sina barn är att de dör ifrån oss… eller? Egentligen inte, det måste vara värre för ett barn att förlora en förälder faktiskt. De är ju så små!

Det är inte meningen att någotdera ska hända. Meningen är att barn och föräldrar ska leva ett långt liv tillsammans och att föräldrarna dör när de är gamla och när barnet är vuxet. Det är så det SKA vara! Men ibland blir det inte så.

Ta vara på tiden tillsammans, man vet aldrig när den tar slut…

.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *