Jag har alltid rest mycket. Min pappa var pilot, barnens pappa och även deras farfar jobbade på SAS – jag själv är utbildad trafikassistent. Halva mitt liv har alltid handlat om att resa!

Hur tänker man då när man skaffar ett husdjur? Inte särskilt långt faktiskt… Barn kan man ta med, de är små och gör som man säger från början. När de blir äldre kan de välja själva, och är bra att ha som husvakter om de inte vill följa med. Men en hund… den tar man lixom inte bara med hur som helst.

När vi planerade för vår nya familjemedlem var barnen 11 resp 13 år gamla. Vi kunde hjälpas åt att ta hand om honom och skulle göra så i många år tänkte ju jag. 2007 föddes en Borderterriervalp som skulle bli vår, den 1/4 hämtade vi hem honom.

Att en Borderterrier kunde bli nästan 20 år hade jag inte riktigt koll på måste jag nog erkänna… jag tänkte mer som min förra hund 10-12 år sådär. Hur som helst kom världens sötaste kille hem till oss, vi döpte honom till Baileys. Han betyder allt för oss!

Fram tills dess hade vi tagit minst en långresa per år och varit borta ett par veckor, ofta tillsammans med mina föräldrar. Nu var det slut på de gemensamma resorna, mina föräldrar blev nämligen de naturliga hundvakterna, då vi vägrade att lämna vår lilla pälsboll på pensionat. Valet stod mellan fortsatta gemensamma resor och hundpensionat, resor var för sig och mina föräldrar som hundvakter eller inga resor alls – valet var självklart. Pälsbollen skulle inte lida av att vi ville åka bort och mina föräldrar var med på noterna.

Å så har det varit sedan dess, ett par veckor om året har Baileys flyttat in hos mina föräldrar och haft det bra där. Tills nu. Han har det fortfarande bra där, men han saknar oss så mycket att han verkar bli deprimerad. Medan vi var borta fyllde han 13 år, han är alltså till åren kommen och det märks mer och mer. Särskilt på vintern. Han är precis som alla andra i vår familj och lever upp när solen och värmen kommer tillbaka. När vi var borta den här gången var han väldigt olycklig stundvis. Vi tror det var kombinationen av både vinter och att han saknade oss, hade det varit på sommaren när han kan gå ut och in som han vill, bada i poolen osv – då hade det nog inte varit lika illa. Nu blev det inte bra.

Detta innebär att vi fått ta oss en funderare. Vi kan helt enkelt inte åka iväg två veckor på vintern något mer, så länge vi har honom. Baileys är som sagt 13 år, en Borderterrier kan leva länge – men han är inte helt frisk. Veterinären gav honom något år till för två år sedan… så vi vet helt enkelt inte någonting, mer än att vi inte har samvete att åka ifrån honom. Några dagar går bra, fler dagar på sommaren än på vintern. Så det är så det får vara. Vår pälsbolls välmående går först!

Nu visar han tydligt att han vill vara hemma med oss och då ska han få vara det. Visst är våra resor både roliga och viktiga, särskilt för min hälsa – men de är inte viktigare än vår pälsboll. Vi har förmodligen ganska kort tid kvar tillsammans, så de långa vinterresorna får helt enkelt vänta.