Fick en kommentar om att övervikt är ett I-landsproblem. Först höll jag med, men sen funderade jag lite och inser att även denna fråga har två sidor. Visst har vi flest överviktiga personer i västvärlden, särskilt norra halvklotet. Men vilka är det som är riktigt feta?

Oftast är det lågutbildade med låg inkomst som väger mest. Handlar det om okunskap att man slänger i sej snabbmat? För så mycket dyrare är väl inte ett äpple än ett kakpaket? Inte i Sverige kanske… men i andra delar av världen. Å andra sidan så ser man riktigt feta personer i tex USA som har det gott ställt och värsta universitetsutbildningarna. Vissa av dem tar tom bilen till brevlådan 20meter bort! Kanske ville de från början visa att de har en ny, fin, dyr bil och använde den jämt. Å när de inte längre använder benen blir de fetare och fetare och orkar till slut inget annat än att ta bilen överallt.

Här i sverige är det dock så att de med lägst inkomst och utbildning är tjockast. Arbetslösa är tydligen en riskgrupp. Å andra sidan… hur många direktörer har man inte sett med STOR mage? I de här fallen tror jag det handlar en hel del om stress. Stressen gör att många av oss blir tjocka och hur stressad är inte en arbetslös person eller en VD?

Kontentan av detta blir alltså att vi medelmåttor borde må bäst 🙂
En ordnad ekonomi, halvbra utbildning – då ska man alltså vara medelviktig…
Jag har ett BMI som ligger strax över 25 (25,2 tror jag) och allt över 25 är en hälsorisk. Jag vill ligga på BMI 23-24 ungefär, för att må bra och undvika eventuella följsjukdomar. Jag är dessutom bara 156 cm lång och har E-kupa… lite feldimensionerad alltså. Min rygg gillar inte läget kan man väl säga. Jag strävar inte efter att bli trådsmal, utan bara hälsosam. Har jag ett I-landsproblem?
Kanske – kanske inte…

.