Jag har aldrig varit så ledsen förut

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.

Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.

För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.

Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.

Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!

Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂

Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.

Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!

Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.

Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.

Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!

En tanke på “Jag har aldrig varit så ledsen förut

  1. Det sägs att tiden läker alla sår! Men i detta fall, saknaden kommer alltid att finnas där, även om det gör mindre ont varje dag! Även om ni inte ser honom så är han med er! Glad, nöjd, belåten! För ni var hans allt då som nu! 🐾🐾❤️❤️❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *