Som jag berättade för ett tag sedan så har mina knän pajat. Läkaren ska börja med att gå in i vänster knä, se hur illa det är och försöka att slipa knäskålens insida/undersida så den inte ska skava så mycket som den gör nu. I torsdags fick jag kallelsen till operation och blev faktiskt livrädd!

Jag har opererats flera gånger och allt har gått bra, utom senaste gången – då vaknade jag inte som man ska. De fick helt enkelt inte liv i mej och blev rejält oroade innan jag till slut kom tillbaka till livet igen. Efteråt kom man fram till att jag inte tål morfin och detta står nu ordentligt i journalen. Men tänk om den lilla detaljen missas och allt går åt skogen…

När vi pratade om detta vid undersökningen sa min ortoped att jag inte skulle sövas, bara drogas rejält och få massor med bedövning. Jag skulle aldrig komma ner i narkos, men jag kommer ändå att förberedas som vid narkos. Tvätta med hibiskrub, fasta osv. Jag hoppas att läkaren håller fast vid att jag bara ska drogas, inte sövas – för nu har jag faktiskt lite dödsångest. Jag är inte rädd för döden, men att dö på operationsbordet känns väldigt onödigt.

De senaste dagarna har knät gjort skitont. Jag kan inte ens ta ett enda steg i en trapp, vare sej upp eller ner, utan att ibland skrika högt. Knät har blivit mer än ett litet problem, men det är ju inte värt att dö för. Jag vill ju att läkaren ska se vad som är fel och om han kanske kan göra något. Men jag kan garantera att innan operationen kommer jag att korsförhöra honom om allt och garantera mej om att morfin hålls utanför mitt operationsrum. Som han lovat.

Men hur ont jag än har och hur gärna jag än vill ha detta gjort – så är jag skitskraj. Det har jag aldrig varit före de andra operationerna. Jag vill verkligen leva. Jag har ett så himla bra och roligt liv just nu. Men jag vill inte ha ont. Detta måste göras, så jag får väl ha min ångest och släppa kontrollen. Det finns inte mycket annat att göra. Det känns väldigt jobbigt nu. Blä!