Vår lokal på Kungsholmen är ganska liten och trång. När Martin har sin lektion får jag tassa runt som en liten mus för att inte störa. Mer än en gång hat jag blivit ”hyssad” åt och mer än en gång har jag bett medlemmar som velat prata med mej att sänka rösten. Alla har förstått och dämpat sej, tills idag…

En stor dam med kraftig röst som hon använder mycket och gärna ville ställa lite frågor medan Martin påbörjade kostgenomgången för de nya. Jag viska ”schhh” åt henne och pekar åt gruppen som sitter och lyssnar. Då vänder hon på klacken och vägrar prata med mej. Jag ser nog ganska frågande ut och då säger hon ”Jag accepterar inte att bli hyschad åt, jag är ingen barnunge!” Jag förklarar att lokalen är illa anpassad för småprat när det är fler i lokalen eftersom allt man säger längts bak hörs där framme och att de nya måste kunna höra vad Martin säger, precis som hon gjorde förra veckan. Detta accepteras inte, utan hon spatserar iväg och är skitsur! Personen som är med henne ser väldigt olycklig ut…

Sen skriver jag ett mail till min närmaste chef för att varna henne för ett telefonsamtal som kanske kommer… jag berättar rakt upp och ner hur hemsk jag varit, men att jag faktiskt inte gjort något fel. Chefen vet hur vår lokal ser ut, så det är ingen fara. Så nu är det bara att vänta och se om hon hör av sej och om hon kommer tillbaka nästa vecka – tror faktiskt inte det… men såna surkart kan jag vara utan. Jag gjorde bara mitt jobb och hade inte jag sagt till henne hade förmodligen Martin eller någon av de nya medlemmarna strax fräst till. Nu blev jag måltavla istället.

Fyyy va jag ogillar surtanter!

.