Jag älskar att resa,  men har aldrig drömt om att jobba som reseledare. Min dröm var att bli flygvärdinna eller trafikassistent och jobba med flygets del av resandet. Men så blev det inte…

Jag är bara 156,5 cm i strumplästen och man måste vara minst 160 för att jobba på ett flygplan. Det är för att man måste kunna nå nödutrustningen som ligger så högt på vissa plan. Jag blev medveten om det kravet ganska tidigt och tänkte att jag isf kunde bli trafikassistent istället. Den som checkar in folk alltså. Det skulle vara helt ok det med!

Målet var glasklart och jag hade planerat vägen dit. Utbildningen var eftergymnasial och jag var bara tvungen att gå två år på gymnasiet för att söka dit. Men det var en populär utbildning och betygen måste vara höga för att komma in. Så jag gick tvåårig social linje på gymnasiet för att få riktigt höga betyg, jobbade häcken av mej, gick ut med 4,2, sökte och kom in. Jag var då yngst i Sverige som gick utbildningen.

Ett år senare hade jag gjort min praktik på Frösö flygplats och var färdig! Jag sökte jobb men det var svårt utan erfarenhet att få ett så populärt jobb. Så jag stannade på SF där jag jobbat även innan utbildningen och vi reste jorden runt några varv medan jag fortsatte att söka jobb. Så hamnade jag i Gambia, blev erbjuden jobb och stannade. När jag kom hem blev det bröllop, barn och flytt. Drömmen la jag på is…

Idag kan jag känna att det var synd att jag inte ens fick testa. Det hade varit ett riktigt roligt jobb som jag helt säkert hade älskat. När jag pratar med våra två urgulliga vingguider här på hotellet lockas jag lite av tanken att bli guide på gamla dar. Borde man inte kunna ha några äldre guider? Lite kul skulle det ju faktiskt vara. Skitdålig betalt och långa arbetsdagar men sol och värme i flera månader!

Fast nä, tror jag stoppar undan den tanken också. Men ni som lockas ska absolut testa! Jag vet att iaf Ving söker nya guider just nu. Sök! Det är en otroligt bra erfarenhet att ha bott och jobbat utomlands. Att vara helt utlämnad till sej själv i ett nytt land gör att man växer som människa och utvecklas enormt mycket. Alla skulle nog behöva det faktiskt.

Istället fortsätter jag mitt resande, men glömmer aldrig vilket jobb guiderna gör. Så jag brukar höra av mej innan jag kommer till orten och fråga om de vill ha något hemifrån. Just den här gången önskades julmust och pepparkakor, så det hade vi med oss. En enkel grej för oss att fixa och så härligt att se glädjen när grejerna når mottagaren. Jag själv längtade mest efter falukorv 🙂

Min dröm slog alltså inte in, iaf inte helt, men din kan göra det!