Jag 1984

Ikväll är det dax för de som gick ut nian 1985 att träffas, äta en bit och prata minnen. Jag har inte riktigt bestämt mej för om det enbart är ångest eller bara skoj. Vissa ska det bli jättekul att träffa, andra känner jag faktiskt en klump i magen av att se igen. Konstigt hur man fortfarande kan påverkas så här nästan 30 år senare…

Dagen kommer att gå åt till handling och pysselofix. Jag måste ta en tupplur efter lunch och börja fixa ordning mej vid 15.30. Kl 16.30 kommer nämligen en av klasskompisarna hit på fika, så ska vi åka tillsammans till restaurangen som vi ska vara på. L som kommer hit var en av mina skyddslingar som jag drog igenom högstadiet för att han skulle få några betyg överhuvudtaget. Då fattade jag inte vilken nytta jag faktiskt gjorde, det har han berättat senare. Det ska bli jättekul att sitta ner och hinna prata bara han och jag. Det är himla skönt att åka dit tillsammans med honom och slippa komma dit ensam.

Jag har sett gästlistan och vet att några av de som kommer är såna som jag har lite svårt för och helst hade velat slippa träffa. Men folk ändrar sej ju förstås med åren, så de är förmodligen jätte trevliga numera. Ändå har jag den där klumpen i magen. Det jag vet om dem är att de är lyckade i sina karriärer, välklädda, smala och snygga. Allt det där som jag inte är… Jag inte inte avundsjuk, utan får bara ångest för att de ska lyckas förminska mej igen. Men allt det där sitter ju i min skalle! OM jag inte tillåter dem att förminska mej så kan de inte göra det. 

Alla andra däremot, ska det blir jätteskoj att träffa. De flesta umgicks jag med ganska mycket i skolan, särskilt K från Island. Henne har jag inte träffat sen vi slutade skolan, så det ska bli kul! Tänk ändå att skoltiden sätter såna spår. Vi är bara fem stycken från vår gamla klass som kommer, de andra 20 är från parallellklasserna. Jag minns varenda en och är väldigt nyfiken på vissa av dem. Några har jag träffat genom åren, bla på picknicken i somras. De jag har träffat är sej lika men förstås vuxna nu, men humorn är den samma precis som grabbarnas bus och jargong.

Jo, det ska bli kul. Men känslan är lite tudelad. Jag är glad att L är med mej hela tiden. Nu är det hans tur att stötta mej  🙂