Som sista mål idag hade vi en ung tjej, småbarnsmamma från Tunisien. Hon hade bott här i drygt ett år och var gift med en tunisisk man, som var sjukskriven. Hon har själv bara gått två år i skolan i tunisien och kunde ingen svenska.
 
Nu var hon åtalad för stöld och snatteri. Hon har varit inne i tre olika butiker och plockat på sej kläder och efter varje butik har hon lagt grejerna i bilen och gått till nästa. Saker för drygt 3000 kr. Enligt henne själv var det för att henne familj i Tunisien räknade med att hon skulle ha presenter med sej när hon kom och hälsade på dem. Men hon hade ju inte råd att köpa något…
 
Det tragiska i detta är att hon inte kan räkna, hon kan inte prata svenska utan har en tolk som översätter allt åt henne, och hon vet inte vilken inkomst hon har. De pengar hennes man får vet hon inte varför han får elelr varifrån de kommer. Om det var sjukpenning eller sjukbidrag hade hon ingen aning om. Hon visste inte ens hur stor barnbidraget var, hon var totalt underlägsen sin man i alla sammanhang.
 
Självklart blev hon dömd för alla brotten, hon hade redan erkänt. När domaren berättade om domen sa han att det fanns fängelse i straffskalan, då började hela tjejen skaka. Domaren sa snabbt att hon itne skulle få fängelse, utan vilkorlig dom plus böter –  men nu hade hon ju slutat lyssna och var förtvivlad. Tolken försökte på alla sätt få henne att förstå och lyckades till slut lugna henne.
 
Men förstå vilken sits att sitta i ett nytt land, i en rättsal, att inte förstå språket, inte kunna svara på frågorna om hur man försörjer sej, höra sitt gråtade barn utanför och tro att man ska hamna i fängelse… fyyyy!