Jag har haft en mysko känsla i kroppen några dagar, det är inte frustration som det brukar vara utan något annat. En känsla som jag inte kunde sätta fingret på förrän igår när Martin frågade hur jag egentligen mår. Jag tänkte efter och sa att det inte är frustration eller ilska utan mer… ledset. Jo, jag är faktiskt ledsen. Inte så där som jag var när svågern dog eller när jag fick min senaste diagnos… jag vet inte riktigt… men jag känner mej liten, sårbar, ömtålig och… ja, ledsen.

Inte så att jag tycker synd om mej själv eller vill gråta, utan vill bara få vara stilla och bli omtyckt. Lite mellankolisk lixom. Å då kommer förstås det dåliga samvetet… det är inte ett dugg synd om mej, jag har allt jag önskar! Jag har ett bra liv, med en bra man, ett fungerande hem och fina ungar. Ändå känns det som att luften gått ur mej, jag är orkeslös och ganska viljelös också. Jag vill mest vara hemma, ligga i soffan och gosa med hunden. Åsså fryser jag. Den där jäkla kylan som belägrat hela min kropp och som gör mej galen!

Det är tur att jag fått ett gäng nya vänner som tar mej för den jag är och som orkar med mej. Hade jag inte haft dem igår så hade jag nog hängt i soffan hela helgen. Istället blev det en rolig dag med intressanta föreläsningar tillsammans med Gunilla, Najda och Annelie. Det ska jag berätta om senare.

Men hur är det då? Får man bara vara ledsen sådär utan anledning? Jag är inte van att känna den känslan. Jag är van vid att vara frustrerad över saker jag inte kan göra. Men ledsen är jag aldrig och är inte alls van vid känslan. Jag är en stark människa som vet vad jag vill och vad jag inte vill, som kan sätta gränser och som är relativt allmänbildad. Ledsen hör inte till min vanliga egenskaper och känslan oroar mej. Jag vill genast förstå varför och hur jag tar bort det, nu när jag förstått att det är den känslan jag bär på.

Men även idag vaknade jag med känslan i kroppen även om den inte var lika starkt. Så jag bestämde mej för att ta en löptur, motion ska ju vara bra för det mesta. Det var för kallt för att springa ute, så det fick bli inne. Och för första gången på flera år vågade jag öka tempot på löpbandet och sprang fortare än på flera år. Jag som aldrig svettas en droppe blev faktiskt både varm och svettig. Det gick bra, kroppen känns stark! En härlig känsla! Jag var mer än nöjd efter passet, men den där eldsna fanns ändå kvar. Vad är det med mej? Hur ska jag bli mej själv igen? Hur ska jag bli glad igen? Jag tror inte att det syns utanpå, men jag känner det ju! Å jag fattar ingenting…