Många tror säkert att jag överdriver när jag berättar om Martin och vårt förhållande. De som känner oss vet att vartenda litet ord är sant, att Martin är precis så fantastisk som jag säger att han är. Vi två har det hur bra som helst tillsammans. Om det inte vore för det här med jobbet…

Jag ser att han inte mår bra. Han vill ju jobba och komma igång med sitt nya liv. Det finns massor med jobb, han är bra på det han gör och har fina rekommenderationer. Vi trodde det skulle gå snabbt och att han på sin höjd skulle vara ledig över sommaren. Han har fortfarande inget jobb och nu har han tvingats lägga ner sitt företag för att ta hjälp av arbetsförmedlingen. Så nu kan han alltså inte ens ta ett litet jobb på faktura om det skulle dyka upp nåt.

Vi har levt i snart fem månader på sparade pengar och det lilla som jag drar in varje månad. Vi klarar oss till nyår, nu när det inte blir någon resa. Men det känns väldigt jobbigt, inte att pengarna är få (det är jag van vid) – utan att se Martin må så dåligt av att inte ha ett jobb att gå till och heller inte kunna bidra med vår försörjning. Han söker vartenda jobb som dyker upp och har nu börjat söka sej till Uppsala och Norrköping också.

Å till slut har han iaf blivit kallad till intervju! En i september som skulle höra av sej inom en vecka… det har gått en månad, en förra veckan som också skulle höra av sej inom en vecka… inte ett ljud därifrån heller och en igår som skulle träffa några till och höra av sej snart igen. Så nu blir det iaf intervjuer, inte ens det blev det innan och under sommaren. Hoppas de fattar hur bra han är när de får träffa honom och inte ser hans utländska namn som jag tror kan vara en del av problemet.

Så medan jag tar alla uppdrag jag kan för att få ihop till alla räkningar, så sitter han mest vid datorn och föröker lära sej ännu mer om programmering eller vad det nu är… Han säger att jag kan avbryta honom om jag behöver komma åt datorn på kontoret, men jag ser ju att han vill sitta där. Så jag känner mej hänvisad till lilla datorn i vardagsrummet, trots att han säger annat. Fast jag egentligen skulle behöva sitta vid just kontorets dator för att komma åt en del mail osv. Åsså känner jag mej lite frustrerad över att jag inte hinner göra en massa saker, trots att jag vet att han skulle släppa allt för att låta mej använda den datorn. Kan man ta för mycket hänsyn till varandra?

Det har varit guld värt att ha honom hemma efter operationerna. Han har tagit hand om mej, lagat all mat, gått alla promender med hunden och handlat. Det enda jag har gjort har varit att läka kroppen och tvättat, typ… Han låter mej springa runt på alla event, gå ut med folk på kvällar och helger, fixa bloggdagen och en massa annat. Det skulle aldrig falla honom in att stoppa mej eller ifrågasätta det. Precis lika lite som jag skulle stoppa honom. Går jag hemifrån kommer det kärleksfulla sms, han hämtar mej om jag behöver och är inte rädd för att visa sin kärlek bland folk. Han gör helt enkelt allt för mej. Å jag kan inte ens hjälpa honom med det enda han vill; nämligen att skaffa det där jobbet.

Att se sin partner må dåligt och inte kunna hjälpa är svårt. Man försöker peppa, hitta på kul grejer, prata, prata, prata. Till slut vågar man nästa inte fråga hur han mår, eftersom man inte vill strö salt i såret. Jag har världens roligaste liv just nu medan han bara väntar på att få komma igång med sitt… det känns så orättvist! Särskilt som jag vet att den som väl anställer honom kommer att bli så nöjda med sitt val. Varför är det ingen som fattar det? Martin är verkligen en fin människa, värd det allra bästa. Jag hoppas att han får allt han önskar nu; han lyckades gå ner 60 kg och skaffade sej ett helt nytt liv iom att han började jobba på Viktväktarna och sedan träffade mej. Han fick familjen han längtade efter och vågade sej på att omskola sej. Nu fattas bara sista pusselbiten, så är hans liv komplett. Frågan är bara var pusselbiten är och när den ska hitta sin plats. Jag hoppas det blir väldigt snart. Jag orkar inte se honom så här uppgiven längre!