Livsöden jag mött

Livsöden jag mött

Sitter och funderar på de ungdomar jag mött som gjort skillnad i mitt liv. Många av killarnas kompisar har samlats hemma i mitt kök. Vi har pluggat, pratat, fikat, ätit, gråtit och skrattat. När de kommit hem till oss har mina enda krav varit att de ska sköta sej, vara ärliga och äta ordentligt innan de går hem.

Flera har varit tjejer som både skurit och svält sej. Jag har lagt om sår, tröstat och matat. Vi har delat förtroenden och pratat och pratat och pratat. Tre eller fyra av dem har etsat sej in i mitt hjärta, av dessa har jag lärt mej väldigt mycket.

Den första hade såna prestationskrav att det var helt orimligt. Hon skulle vara bästa eleven, bästa idrottstjejen, bästa dottern, bästa systern och bästa vännen. Hon pluggade ständigt, åt inte och sov nästan aldrig. Fick hon ”bara” VG på ett prov var hon otröstligt och pluggade extra mycket till nästa. Under ett par år träffade jag henne regelbundet och idag vet jag att hon gått ut gymnasiet med fina betyg, inte enbart MVG, som hon är glad och stolt över. Hon har ett bra liv som hon trivs med. Hennes tidigare ätstörningar är borta och hon pressar sej inte längre till de bästa resultatet till orimlighet.

Nummer två var en väldigt ledsen tjej som inte hittade sin plats varken i sin familj eller i tillvaron. Hon skar sej illa över hela kroppen och åt inget på flera dagar. Ibland kunde hon även bränna sej med cigaretter. Det här var en otroligt vacker tjej med ett stort hjärta och väldigt smart. När jag väl fått henne att prata om hennes drömmar och såg ljuset i hennes ögon fick jag hopp om en bra framtid för henne. Hon ville något, hon ville framåt. Hon hade bara inte verktygen och ingen att prata med. Idag vet jag inte så jättemycket om henne, men jag vet att hon mår mycket bättre och att hon fortsätter att vilja och kämpa.

Den sista som jag vill berätta om var en vilsen tjej som ”borde varit en abort” enligt hennes pappa. En liten blyg flicka som bara ville bli älskad. Också en liten dam som inte åt, förstås… men det var mest hennes ledsna ögon som fick mej att reagera. Det jag minns mest är när jag en dag mötte henne på gångbanan vid skolan och frågade henne om dagsläget. Då trillade hon ihop i min famn och berättade att hennes pappa skrikit åt henne att hon borde varit en abort och att hon var hans största misstag i livet. Vi satt där på gångbanan och grät tillsammans en lång stund. Idag är hon en välmående 20-åring med en 4-årig dotter som hon älskar över allt annat. Hon har gjort en rejäl resa, men kommer att klara sej alldeles utmärkt. Det är mycket skinn på näsan och jävlar-anamma i henne  🙂

Alla de här tjejerna har lärt mej väldigt mycket. De har bla bevisat för mej att det hjälper att prata. Att stängda dörrar är till för att öppnas och att alla människor förtjänar att bli älskade. De fick mej också att förstå att många av oss vuxna inte SER våra ungdomar ordentligt. Och att väldigt många inte vågar fråga de svåra frågorna pga rädsla för svaret. Svaren som gör ont och som man måste engagera sej vidare i. Man ska inte fråga om man inte har tid att göra något… De har fått mej att förstå hur viktigt det är att visa att man bryr sej.

Jag älskar att prata och lyssna på unga människor. Prata om deras drömmar och funderingar. Från början säger de väldigt lite, men när de förstår att mitt intresse är äkta, då öppnar sej oceaner av klokhet och tankar. Unga människor kanske inte har den livserfarenhet som en vuxen har, men de har så mycket annat och en del behöver de hjälp att reda ut och kanalisera. Jag önskar att fler tog sej tid och verkligen lyssna på unga i sin närhet och tog till sej av deras funderingar. Vi har så otroligt mycket att ge varandra.

Jag önskar min skyddslingar allt gott i livet. Ni vet att jag fortfarande finns här för er  🙂

.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.