Man kan inte göra mer än sitt bästa…

Man kan inte göra mer än sitt bästa…

Jag börjar känna mej som en pensionär, inte särskilt gammal utan upptagen  🙂
Jag har ju egentligen massor av tid, men jag hinner ju aldrig nåt!

Visst kan jag gå upp tidigare på morgonen, men jag är ju trött på morgnarna… går upp strax innan 9 vanligtvis. Visst skulle jag kunna gå direkt ner och äta frukost och INTE sätta mej framför datorn… men jag jobbar ju oftast en stund och den stunden blir lite för lång ibland…

Jag hinner iofs det jag ska, bara inte på den tid som jag tycker att allt ska göras… å vem bestämmer det då? Jo, jag! Det är ju JAG som sätter ribban och tidsplanen, ingen här hemma bryr sej NÄR saker görs bara de görs. Så varför stör det mej då? Förmodligen för att jag har osynliga krav på mej som jag egentligen inte behöver ha, men som är svåra att bryta. Den enda tid jag behöver passa är på eftermiddagen för att åka till jobbet. Hunden sover länge och bryr sej inte om jag går ut med honom 10 eller 13, bara han får en promenad är han nöjd. Om frukosten intas 9 eller 11 spelar ju heller ingen roll… ändå känns det så.

Nu är klockan 10.30 och jag har iaf duschat, skrivit klart veckobrevet och jobbat undan lite annat. Alldeles strax ska jag klä mej och äta den där sena frukosten. Sen blir det promenad med den sjusovande hunden innan jag ska möta Martin i vårt centrum. Där ska vi hämta paket, gå på apoteket och köpa blockljus till vardagsrummet. Jag har fyndat bland reorna på nätet och beställt hem kläder till hela familjen. Så ikväll blir det klädprovning och till helgen skickas allt tillbaka av det som vi inte kan eller vill ha.

Klockan 15 åker vi till jobbet med spänning… hela veckan har varit galen. Vi brukar ha runt 30 medlemmar per klass så här i mitten av november. Många har gett upp att komma i drömklänningen till nyår och börjar om i januari istället. Men i år är det annorlunda, vi har 50-60 medlemmar (per klass alltså) och ett helt gäng nya. Jättekul förstås, men man blir lite förvånad. Eftersom vi går på provision så tackar vi och tar emot, lönen i december och januari ser ut att bli helt ok för ovanlighetens skull  🙂

Det kanske är därför jag känner mej lite splittrad. Jag blir ju trött när det är mycket att göra, men tacksam förstås. När jag är trött funkar kroppen dåligt och viktminskningen uteblir och jag blir irriterad eftersom jag faktiskt gör som man ska. När jag skriver detta ser jag att det faktiskt återigen handlar om stress… den där jäkla stressen som tar sej alla möjliga uttryck och stör mitt liv. Jag som inte tycker att jag är stressad… men med många medlemmar vill man ju göra sitt bästa och ge alla allt! Klart man blir trött och inte räcker till på alla håll.

Så jag fortsätter som jag brukar; att göra mitt bästa. Mer än så kan man varken göra eller kräva av sej själv. Faktiskt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *