Mer strul…

Mer strul…

Trodde vi skulle få en lugn dag, men det blir aldrig som jag planerar…
 
Senior ringer hem och är förtvivlad. Specialpedagogen på skolan har varit borta mycket den här terminen och nu har han fått veta att hon slutat. Utan att berätta något, utan att någon hunnit säga hejdå. Han får veta det på ett väldigt klumpigt sätt av kuratorn på skolan (som borde veta bättre) och blir jätte ledsen. Han gråter och vill gå hem. Jag åker till skolan för att höra vad som hänt och få bekräftat att detta stämmer.
 
Jag hittar Seniors mentor direkt och vi går in i ett avskilt rum. Där berättar jag vad som hänt, hon bekräftar men är lika förbannad som jag. Alla som har hand om barn med särskilda behov borde veta bättre än att släppa en sån bomb utan att förbereda föräldrar och barn. Här har man bara sagt det till honom i förbifarten utan att tänka på kosekvenserna. Mentorn ville veta säkert innan hon kontaktade oss så vi tillsammans kunde berätta för Senior, men hon han inte före ryktena och den klumpiga kuratorn.
 
Mentorn skulle ta upp detta med alla berörda och jag har skrivit ett långt mail till alla inblandade. Seniors pappa blev också informerad direkt och tog kontakt med sonen. Snyggt jobbat!
 
Vi lyckades iaf få honom att stanna i skolan, hur länge vet vi inte. Mentorn lovade att äta lunch med honom och kolla av med honom resten av dagen att allt är ok. Så får vi se… hans kompis däremot stack från skolan direkt. Så det var bara att ringa hans mamma och efterlysa honom.
 
Suck!
Hur är vissa människor funtade??? Hur svårt är det att sätta sej ner, ta en unge i famn och berätta hur det är och sen sitta brevid och lindra plågan??? Det är förstör så mycket, så snabbt, för både senior och oss runt omkring. Han ska ju ha betyg snart och måste få arbetsro! Den person han litade mest på i hela skolan slutade utan att ens säga hejdå… Fy f-n säger jag bara!
 
  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *