Idag fyller C-kupan 4 år! Tänk att jag gick i 44 år med en E-hylla och led, så dumt! För att få göra en bröstförminskning ska man ha max bmi 25, det var alltså det som var min stora morot för att orka hela vägen in i mål. Det var så värt kampen och allt hårt jobb, jag är så glad att jag gjorde det och tacksam över att jag fick operationen.

För mej är det obegripligt att någon ens vill ha stora bröst, ännu mer obegripligt att den som har en hyfsad hylla vill ha ännu större. Man kan ju inte röra sej som man vill! Dessutom gör det ont! Jag tittar på dem med fejkbomber i storlek större och skakar bara på huvudet. När jag hade min E-kupa kunde jag gjort precis vad som helst för att få mindre. Jag behövde inte göra vad som helst, jag behövde faktiskt bara gå ner i vikt.

Jag vägde som jag skulle och fick remiss redan 1998, men då var det helt fel tid i mitt liv, det går helt enkelt inte att göra en operation med ganska lång konvalescens när man är ensam med två små barn. Det fick vänta. Jag fick vänta. Sen blev jag sjuk och gick upp i vikt. 2010 kunde jag ta tag i allt igen, jag visste vilka kriterierna var – det första och viktigaste var bmi 25. Det var bara att sätta igång. 2013 bad jag min husläkare om remiss, då uppfyllde jag alla kriterier och han höll med. I december fick jag träffa sköterskan på bröstkliniken som skulle göra sin bedömning och antingen godkänna eller avslå. Jag var helt säker på avslag eftersom det var väldigt svårt att passera det pyttelilla nålsögat som gäller för bröstförminskning. Men jag fick JA och jag fattade ingenting! Hon fick faktiskt säga det flera gånger för att jag skulle kunna ta in det  🙂

Efter bedömning och klartecken började en låååång väntan på operationstid. Glöm vårdgaranti och sån skit, man får tid när man får helt enkelt… under tiden skulle jag hålla vikten, gärna gå ner lite till. I juni fick jag äntligen brevet som sa att i augusti skulle jag opereras. Nu började en tid av provtagningar, träffa med narkosläkare och lite annat smått och gott. Jag var livrädd för att gå upp i vikt och hade superkoll på varenda smula jag åt. Man hade sagt att operationen kunde bli inställd så sent som på operationsdagen om jag hade för högt bmi och det ville jag ju inte.

Så kom dagen för operationen och de vägde mej inte ens!!! Jag var coollugn. Inte det minsta nervös eller rädd, jag ville bara bli av med skiten och börja mitt nya liv. Jag fick lugnande, infart i armen, pussade Martin hejdå och blev ivägrullad. Drygt 3 timmar senare var allt klart, iaf när det gäller operationen. Allt hade gått bra, men jag var svår att väcka efter narkosen och man blev tydligen lite orolig innan jag kom tillbaka till livet igen. Efter mycket om och men var jag tillbaka på rummet hos en ganska orolig Martin som fått vänta betydligt längre än planerat.

Konvalescensen och läkningen gick hur bra som helst. Jag hade inte ont en enda sekund, inte ens direkt efter operationen eller när bedövningen släppte. Hade jag fått så hade jag börjat träna dagen efter, men nu fick jag snällt vänta i 6 veckor och knappt ens lyfta armarna på två veckor. Å jag var sååå nyfiken på resultatet! Jag rullade av så mycket bandage som möjligt och bara tittade. Så små! Så fina! Trots en rejäl svullnad så var det perfekt! Jag skulle aldrig mer störas av guppande bröst när jag sprang, behöva ha dubbla sportbehåar eller skåror på axlarna efter behåbanden. Jag var så lycklig!

Shoppingen blev skoj! Allt på överkroppen var tvunget att köpas nytt och bland det första jag köpte var en trekantsbikini som jag inte haft sen jag var 11-12 år och en framknäppt skjorta som satt perfekt och inte glipade det minsta över bysten. Det där med behå var lite knepigt, jag visste ju inte vilken storlek jag hade. Så det blev till att få hjälp att mäta och hitta min modell och storlek. Jag gick från E till C, ibland tom B och behöver inte längre ens ha behå med behåband. Det är så skönt att slippa de där banden!

Jag behöver numera bara en sportbehå, inte två, och i min nuvarande storlek finns det många snygga. Jag kan springa, yoga och träna utan minsta problem. Jag sover gott på mage och har inte ont i axlarna. Jag kan ha vilka kläder jag vill och trivs i min kropp. Jag fick ett helt nytt liv 29/8 2014, ett aktivt liv utan smärta pga tunga bröst. Mitt stora mål med viktminskningen och min stora belöning. Å sedan dess har jag hållit vikten, jag har ju ett helt annat aktivt liv nu och då är det mycket lättare att hålla vikten i längden. Resan var lång, men jösses så värt det var!

Vill man något riktigt, riktigt mycket så kan man göra mycket för att komma dit. I mitt fall tog det alltså 16 år från första försöket tills jag var framme vid drömmen. Många skulle nog gett upp… men inte jag! Jag nådde mitt mål, fick min dröm uppfylld och ett helt nytt liv. Vägen var lång, men det gick! Vilket visar att det egentligen inte spelar någon roll hur lång vägen är, med ett steg i taget så kommer man fram. Tiden är inte viktig, man lär sej massor på vägen. Visst hade jag gärna fått mitt nya liv tidigare, men nu blev det inte så… men jag kom fram – DET är det viktiga. Jag lyckades och det är en jäkla häftig känsla.

Du kan också lyckas nå ditt mål! Vägen kan vara lång, men inget är omöjligt. Ett steg i taget. Å ibland blir det ett snedsteg, men då kör man upp igen. Hitta din målbild och din belöning, något som du verkligen vill och orkar kämpa för. Det behöver ju inte vara en bröstförminskning, även om jag vet att många önskar det. Det kan vara att kunna välja vilken brudklänning man vill, åka på drömresan, få plats i en bergådalbana eller något helt annat. Hitta din dröm och kämpa för den. Det är sååå värt det!

Vill du veta mer om bröstförminskningen, läsa operationsberättelser och se bilder så finns allt HÄR. Vill du äta god mat samtidigt som du går ner i vikt, så hittar du det HÄR.