Killarna och jag tittade på nyheterna igår och såg inslaget om den 16-årige pojken som blev misshandlad till döds här i stockholm. Mina grabbar är snart 13 och drygt 14 år gamla och jag är en sträng mamma, så är det bara.
 
När de sett hela inslaget och fått veta att killen faktiskt dog av sina skador och att de gripna killarna inte var några direkta värstingar säger Senior: ”Nu fattar jag varför du inte vill att vi ska vara ute på kvällarna…” Han har greppat att världen inte är ofarlig och att inte alla människor är helt igenom snälla. Junior sa inte så mycket, men jag såg att även han fattat och att jag inte längre var den där jobbiga morsan som bara satte gränser utan innehåll och anledning.
 
Men visst är det väl tragiskt att vi inte kan vara ute hur som helst, oavsett tidpunkt och plats? Vad beror det på? Vad kan vi göra? Kan vi göra något? Jag medger att jag är skraj när jag är ute sent, jag vet att jag inte är ensam om att känna så…