Alldeles nyss kunde det gått riktigt illa, åt helvete helt enkelt. Det var riktigt nära ögat…

Jag var till Second Hand och tittade på resväskor, eftersom vi insett att vi inte får plats i de små vi har nu. När man ska därifrån åker man först på en mindre väg, för att sedan köra ut på huvudled som går hem till oss; Hågelbyleden. Precis i korsningen släpper allt, jag kanske kör 5-10 km/tim men får inte stopp på bilen som fortsätter gliiiiida ut i korsningen. Jag kan styra men inte stanna, så när jag ser två långa långtradare komma från vänster kör jag in i en snödriva till höger. Bilen landar väldigt mjukt och fint i snödrivan och stannar.

En långtradaren svänger in där jag står, den andra fortsätter. Jag hade varit mos om bilen inte stannat. Står kvar en kort stund, backar sen ut ur drivan och kör ut på vägen. Hämtar Martin och ber honom se att det inte är några märken på bilen, vilket det inte är. Sen berättar jag för honom var som hänt, medan vi kör hem.

Jag vill inte tänka för mycket på vad som kunnat hända och hur nära det var. Men konstaterar ändå att jag var superlugn och gjorde precis som jag skulle. Har jag lärt mej nåt? Livet, kärleken och barnen är det enda som betyder något. Så är det bara.

.