Sitter här och funderar lite på livet i stort. Senior har precis kommit hem från jobbet, Junior är iväg på tävlingar hela helgen. Martin och jag har unnat oss en god middag och bara haft det mysigt med Baileys.

Det är kallt ute, strax under nollan på termometern. Jag fryser och har satt på mej duntofflorna. Har mest legat på soffan under en filt och druckit te halva eftermiddagen och kvällen. Somnade en lite stund också… Fredagarna är så sköna. Bara jag och Martin hemma från ca 15.30-20.30, medan killarna är på sitt.

Jag har det bra! Familjen mår bra och alla är harmoniska. När jag tänker tillbaka på den här tiden förra året är jag väldigt tacksam för att allt löste sej så bra som det gjorde. Då mådde ingen av oss särskilt bra… Junior trasslade med en bökig tjej, men lyckades till slut ta sej ur det förhållandet. Senior hade jobbigt i skolan med en lärare som teroriserade honom. Martin pluggade samtidigt som vi skulle lyckas vårda ett ganska nytt förhållande – ingen strålande tillvaro kan man väl säga. Men så här ett år senare kan jag konstatera att vi kom ur det, tightare och starkare än någonsin. Å vi gjorde det tillsammans!

Tror aldrig vi mått bättre faktiskt. Det märker man bla på att killarna söker naturlig kontakt. Junior kan ta alla sina 180 cm och slå armarna runt mej, inför sina kompisar och säga ”Min lilla mamma”. Då får man en lyckokänsla i magen som är total. Eller när båda grabbarna invaderar vårt sovrum och lägger sej i våra sängar och tittar på tv med oss. Eller när de skojbrottas med Martin och alla skrattar sådär från magen – det mår jag väldigt bra av att höra.

Jag hoppas vi får ha det så här lugnt och skönt och må så här bra lääääänge!

.