Senior några minuter gammal

Som ni vet så har jag suttit de senaste dagarna och scannat bilder. Just idag har jag gått igenom killarnas första år, från magen till 2-3-årsåldern. Bilder från deras första minuter i livet, dop, ettårsdagen, första julafton, första mötet med far- och morföräldrar. Bilder jag sett hundratals gånger och som ändå känns lika nya och fantastiska.

När jag ser på bilderna minns jag känslan jag hade när de togs. Var vi var, vädret, dofterna osv. Allt kommer tillbaka. De första åren går så otroligt fort och jag är så tacksam att jag har så många foton, så många minnen i bilder. Det är ett hästjobb att gå igenom allt, men så fantastiskt roligt. Ibland hittar jag ett guldkorn, då hojtar jag till och hela familjen kommer rusande. Vi tittar och skrattar. Minns. Hjälper barnen att minnas.

Vilka fantastiska första år mina killar har haft. Senior som alltid är fotogenique och underbart fin på alla bilder. Avslappnad och lycklig, nästan ”solig”. Junior som är full med bus och mängder med grimaser, alltid med ett plåster i ansiktet och något galet på skallen. Glada barn. De ser friska ut, även om så inte riktigt var fallet…

Järngänget!

Två fina och lyckliga ungar. Barfotabarn. Tänk så mycket vi upplevt tillsammans. Alla våra resor. Alla våra sjukhusbesök. Alla våra samtal. Vi tre, ett starkt team. De två, tillsammans för resten av livet. Mina fina ungar som är på gränsen in i vuxenvärlden. Jag har visat dem vägen. Jag har gjort ett jäkla bra jobb om jag får säga det själv! Å det får jag, för det här är MIN blogg  🙂

130 bilder rullar i vår fotoram i vardagsrummet. Bilder av dem, oss, resor, upplevelser. Vi tittar, njuter och skrattar. En av de bästa presenter vi fått är den där digitala fotoramen. De rullar dygnet runt. Våra minnen. Vårt liv.

.