Nuet är ganska värdelöst…

Nuet är ganska värdelöst…

Martin har tenta imorrn så just nu går precis varenda minut åt till att plugga. Förstås. När han pluggar är han väck för omvärlden. Han stoppar i musiken i öronen och försvinner in i datorernas mystiska värld. Just nu gör han inget annat än pluggar, sover och jobbar… och lagar mat. Det här visste jag innan han började i höstas, ändå blir jag stressad av det.

Jag lägger mej oftast långt före honom. Vi hinner knappt prata. Hans tankar är ständigt i nåt dataproblem som ska lösas. Ibland hör han inte att jag pratar med honom ens i bilen, eftersom han funderar på nåt helt annat. Ofta känns det som man stör om man så bara andas eftersom jag vet att han har svårt att koncentrera sej på sin läsning. Å visst blir han irriterad; på oss som inte förstår att han vill/måste ha lugnt, på tv-apparater som låter, på mej som hamrar för hårt på tangenterna när jag skriver på datorn. Allt det här visste jag och så ska vi ha det i fyra terminer, inte ens en har passerat.

Min stress visar sej med att jag går upp i vikt och då blir jag ännu mer stressad och sur på Martin som inte verkar bryr sej. Så idag fräste jag ifrån och äntligen PRATADE han med mej. Visst bryr han sej, det är bara lite mycket just nu. Å det förstår jag! Men jag vill bara veta att jag fortfarande är viktigt för honom, trots att han numera har väldigt mycket runt sej. Ska jag ställa upp på hans pluggande, måste han ju även ställa upp på mej. Det är ju ett teamwork.

Just nu känns det hopplöst med vikten. Jag blir superpeppad ibland och tänker att nu jäklar ska jag ta de där sista hektona, men så pekar vågen åt fel håll istället. Häromdagen var motivationen på topp, idag känns allt botten. Jag har tappat kontrollen! Jag vet aldrig hur många som äter hemma vare sej till lunch eller middag, det kan skifta och vara allt från bara mej till hela gänget plus flickvän och då är vi helt plötsligt fem stycken. Svårt att planera då. Sömnen är usel. Ögonoperationen stressar mej. Andras sjukdomar stressar mej också, som att min mamma just nu opereras…

Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag har väldigt svårt att leva i nuet, tycker att nuet är ganska värdelöst. Igår var det bättre, så det går väldigt mycket upp och ner. Men just att känna att jag är i vägen, att jag stör i mitt eget hem, är ingen känsla jag tycker om direkt. Jag vill bara att det ska bli december så vi kan åka iväg till värmen. Även om jag inte är nöjd, så ser jag inte ut som en michelingubbe i bikini längre. Men den där remissen till operation känns långt bort…

Blä, va allt känns skit idag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *