Nu står teaterpremiärerna som spön i backen! Vi går på publikrepetitionerna av det mesta och den första var igår. Först ut var William Spetz med sin monolog ”Mormor, jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?” 

Det var inte likt något jag sett förut. Redan från första minuten är allt annorlunda och oförväntat. Jag vet nästan ingenting om William Spetz, förutom det jag kort sett på tv. En stor, leende mun, snabba repliker och pigga ögon. Å nog är han söt alltid och nog var där många unga tjejer i publiken… men de fick nog en rejäl överraskning…

Borta var de klatschiga, rappa ”one-liners”kommentarerna, fram kom istället en otroligt ödmjuk och kärleksfull son och dotterson. En ung man, uppvuxen tätt inpå sin mormor som nu fick ett otroligt värdigt och kärleksfullt avsked. Hela föreställningen känns som en hyllning av en älskad familjemedlem, som gått bort alldeles för tidigt. Men också med små moralkakor som vi nog alla borde få med oss och påminnas om lite då och då.

William stod sin mormor oerhört nära och brydde sej verkligen om henne, även när han fått en karriär. Han var med henne under en lång tids sjukdom och när hon till slut tog sitt sista andetag. Hur många av oss träffar våra nära fast vi bor i närheten av dem? Hur ofta hörs vi ens på telefon? Hur gott samvete har vi egentligen när det gäller våra äldre?

Allt William har är en scen, en bänk och en urna. Det är allt vi ser när vi kommer in i salongen. Vi får också se videosnuttar från hans uppväxt där både mamma, mormor och en liten William syns i bild. Han är helt ensam på scen och på 90 minuter får han oss både att skratta och gråta. Han berättar naket och ärligt om sin uppväxt, från när hans mamma och pappa träffades, till i dag. Hur han blev han.

Det är som sagt väldigt annorlunda och något som iaf inte jag kan påminna mej att jag sett något liknande tidigare. Det kanske inte är något för de yngsta fansen, men definitivt för de lite äldre och faktiskt ungdomar tillsammans med sina föräldrar och deras föräldrar. Inte dumt alls att se föreställningen tillsammans med dem man bryr sej mest om. Man får en rejäl tankeställare om vad som faktiskt är viktigt och hur otroligt fint det är att bry sej om varandra.

Så vi kan absolut rekommendera den! Men glöm då allt vad sprattelgubben Spetz heter och omfamna den lille William istället. Han har en hel del att komma med och det ska vi lyssna på.